För tre år sedan var Jerry Williams ute på en avskedsturné runt Sverige, en turné som sågs av en kvarts miljon åskådare. Men den evigt unge Williams har musiken i blodet och hans avsked varade inte så länge. Förra året kom comebackalbumet ”Ghost rider” och nu under sommaren är han ute på en ny turné. På söndagskvällen var det Parksnäckans tur att stå värd och det blev helt fullsatt i bänkarna. Ytterligare något hundratal fick nöja sig med ståplatser.
Med sig på scenen hade Williams åtta musiker och en tre personer stark doakör. Inledningsvis var ljudet något brötigt och Williams sång drunknade bland alla instrument. De två första låtarna, ”Cruisin’ on a Saturday night” och ”Apron strings”, gav därför ett något blekt intryck, men det blev avsevärt bättre när Williams tog sig an Elvis Presley-klassikern ”Such a night”. Här visade han både vilken förstklassig uttolkare han är och att rösten fortfarande är i fin form.
Williams är en karismatisk scenperson som fortfarande efter över fem decennier som artist ser ut att ha väldigt kul och älska varje ögonblick på scen. Han sjöng med inlevelse, slängde med mikrofonen, gjorde rockposer och diggade med i den egna musiken. Det vore inte konstigt om han vore trött på en del av de största publikfavoriterna vid det här laget, men av det märktes inte ett spår. Framförandena av hits som ”Did I tell you”, ”It started with a love affair” och ”I can jive” visade att han alltid ger hundra procent inför publik.
Förra årets album visade också hans vilja att förnya sig. Just den sidan var inte lika påtaglig på denna spelning. Det är rocken från det sena 50-talet som ligger honom närmast om hjärtat och i Parksnäckan drog de flesta låtarna, gamla som nya, åt rockabillyhållet med mycket ös, klinkpiano, energisk doakör och snärtiga saxofonsolon. Lite saknade spelningen skivans förnyarvilja, men Williams gör sin retrorock så övertygande och engagerande att detta mest blir en anmärkning i kanten. Två omgångar extranummer och stående ovationer från publiken talade också sitt tydliga språk.
En höjdpunkt på spelning var den själfulla tolkningen av ”Seven Spanish angels”, en Vilda västern-aktig skröna om en laglös mexikan, ursprungligen inspelad som en duett av Willie Nelson och Ray Charles. Williams gjorde låten helt till sin och det är bara att hoppas att den får stanna på repertoaren.
Jerry Williams visade på nytt var skåpet ska stå och gjorde Parksnäckans säsongsavslutning till en strålande triumf.