Blotta namnet Staffan Westerberg väcker angenäma associationer; mångsysslaren och teatermannen med norrbottniskt ursprung, numera upplänning, är en av de mest fantasirika, varma, humoristiska och insiktsfulla profilerna i det svenska kulturklimatet.
Det är han som gett oss ikoner som Lillstrumpa och Syster Yster, med Staffan Westerberg som ledsagare och trollkarl har vi riskerat att gå vilse i hans underfundiga humoristiska upptåg och på något märkligt sätt i stället hittat hem till det bortglömda barnet inom oss.
LÄS MER: Staffan Westerberg: "Var sak har sin tid. Jag måste ju få uttrycka mig på något sätt"
Staffan Westerberg är den skapande fantasins mästare i svensk kultur, en teaterman med djupa insikter i det mänskliga psyket och med en ovanlig förmåga att behålla barnets oförstörda blick på tillvaron med dess många blindskär och svårbemästrade absurditeter.
Han får mig att minnas min barndoms nyutexaminerade barnpedagoger som från sina lövprydda lastbilsflak sjöng ”Här är vi som har vårt barnasinne kvar”. Staffan Westerberg har det – sitt barnasinne kvar – och han förvaltar det i olika genrer och uttryckssätt. Just nu med en utställning på Uppsala konstmuseum där hans måleri exponeras i museets Studio 4.
Här har denne bild- och textpoet ställt ett 60-tal av sina målningar till konstmuseets förfogande, och resultatet har blivit en utställning som till sin karaktär har samma varma poetiska tilltal som vi är vana vid att möta hos teatermannen Staffan Westerberg.
I sina målningar, alla utförda på trästycken, visualiserar Westerberg hela spektrat av mänskliga erfarenheter från ett långt liv. Här hålls dörren på glänt till det mänskliga livets alla krumbukter, till glädjen och sorgen, till ensamheten och till gemenskapen, till kärleken och förlusten och även till döden. För bildpoeten Westerberg tycks inget mänskligt vara främmande. Allt omsluts med samma varma omsorg.
Insprängda bland alla dessa härliga, tänkvärda trämålningar finns små prosatexter där ordkonstnären Staffan Westerberg filosoferar om stort och smått, ofta med öppenhjärtiga referenser till sitt eget liv. I denna kombination av text och bild uppstår en ganska unik kombination som med konstnärens egen definition kan kallas teater.
Vill man försöka placera in bildkonstnären Staffan Westerberg i ett konsthistoriskt svenskt sammanhang kunde man nämna namn som Bror Hjorth, Åke Pallarp och Enno Hallek – samtliga sannolikt valfrändskaper när det gäller förhållningssätt och formuleringsvilja. Men främst är ändå Staffan Westerberg ett unikum, en solitär med en osedvanlig förmåga att gestalta det som är gemensamt i oss alla. I sin livsbejakande utställning på konstmuseet visar han oss sina originella och personliga bilder av allt det som gör det mänskliga livet så underbart och så rikt i all sin märkliga rikedom.
Själv kallar han sitt måleri stillastående teater, en beskrivning som onekligen träffar alldeles rätt när man ska försöka karaktärisera ett djupt originellt konstnärskap. Och vem vet – kanske spelar alla figurerna på hans trämålningar nattliga teaterpjäser när lamporna är släckta och museet stängt?