Vad som framförallt karakteriserar Sebalds prosaverk är en märklig inre dynamik, där tvånget att berätta och motviljan till det är ungefär lika starka. I bakgrunden finns hela tiden Förintelsen. Men i stället för att gå i närkontakt hastar texterna runt i periferin, längs associationer, sidospår och förvånande samband, livrädd för att stanna till och bilda centrum av intellektuella slutsatser eller emotionella laddningar.
Neurosen har moraliska implikationer. Det förstår man av essän "Luftkrig och litteratur", som på ett plan är en kritik mot efterkrigsförfattarnas oförmåga att sakligt skildra de allierades bombningar av Tyskland, men i förlängningen bildar en allmän poetik. Författarna måste, enligt Sebald, skildra samhällets stora sår så att de inte läks av tiden, men inte på ett sådant sätt att de exploateras. Varje alltför känslosam eller esteticerande gestaltning riskerar att bli en del av traumaindustrin.
Efter att Sebalds mest berömda verk de senaste åren blivit tillgängliga på svenska kommer nu den mer okända ”Logi på landet”, i som vanligt frisk svensk översättning av Ulrika Wallenström. Det är till skillnad från prosaverken en samling rena essäer. Med undantag för målaren Jan Peter Tripp behandlar de författarna Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser. Den svenska utgåvan har dessutom tillfogats varsin essä om Peter Weiss och Vladimir Nabokov.
Litteraturhistoria, alltså? Delvis, men inte uteslutande, och aldrig närsynt. Sebald är inte precis någon textcentrerad nykritiker. Litteraturen är för honom oavhängig politiken, historien, ideologin och ekonomin. Författarna som han skriver om befinner sig alla i kamp mot, eller på flykt undan, den konkreta verkligheten. Liksom Sebald lever de i någon form av utanförskap. De skriver för att de måste. Också i det avseendet liknar de författaren själv.
Är den här boken i själva verket ett slags självbiografi? Ja, i samma mening som att alla W G Sebalds böcker är det. Överhuvudtaget är skillnaden mellan texterna i "Logi på landet" och hans prosaverk mest en fråga om marknadsföring. Formen är ju den vanliga: Om de senare är utpräglat essäistiska i sitt fria, intellektuella vandrande så är de förra nästan aldrig utan ett jag eller en miljö, sociologi eller etnografi.
Förintelsen, då? Jo då, dess rötter avtäcks. De tvåhundra åren som boken omfattar föregår kriget. Det nämns aldrig, men laddar varje ord.