Drama
Titel: May December
Visas på: Fyrisbiografen, Nordisk Film Bio
I rollerna: Julianne Moore, Natalie Portman, Charles Melton
Regi: Todd Haynes
Speltid: 113 min
Betyg: 4
Gracie, en gift 36-årig kvinna i en småstad, ställer till skandal när hon blir gravid med den 13-årige pojken Joe. Hon själv vägrar acceptera att hon har felat, eftersom hon och Joe "älskar varandra". Gracie döms till fängelse för sexuellt utnyttjande av minderårig, och bakom galler föder hon barnet som hon bär på.
Klipp till 23 år senare då Gracie, Joe och deras vuxna barn lever ett tillsynes idylliskt, välbärgat och helt normalt liv tillsammans, ett liv som de ofta och gärna visa upp för pressen. Var det alltså, precis som Gracie hävdade, sann kärlek? Eller har hennes övergrepp fortsatt under ett kvarts sekel?
Regissören Todd Haynes ("Carol", "Far from heaven") osäkrar idyllen med skådespelaren Elizabeth. Hon är på besök för att göra research inför rollen som Gracie i en independentfilm, tänkt att ge upprättelse till historien som tidigare bara har varit ämne för en billig och sensationslysten tv-film.
Snart visar det sig att alla iblandade ljuger. "May December" utvecklar sig till en duell mellan Natalie Portmans frågvisa Elizabeth och Julianne Moores labila och läskiga Grace, en pedofil vars iskalla blick och självförnekelse till och med skulle få Dumpens pedofiljägare att tappa talförmågan.
Men Todd Haynes vill inte ge oss en spännande thriller, ty han vill läxa upp den skandalhungriga konsten och dess publik, vars fascination för "verkliga händelser" och förövare är smått sjuklig. Elizabeths besatthet, hennes vilja och försök att bli Gracie, må ursäktas med att hon är konstnär, men måste det inte finnas gränser? Filmen som ska ge alla inblandade upprättelse, är inte den bara ytterligare ett övergrepp? Den hunkige och hunsade Joes tystnad, är det inte den som berättar sanningen? Och Gracies livslånga försök att ge sin egen "Lolita"-berättelse ett lyckligt slut, är det inte dömt att misslyckas?
"May December" parodierar genomgående den amerikanska tv-filmens typiska estetik: dramatisk musikläggning, övertydlig symbolik och ett oinspirerat foto. För vilka intentioner man i det här fallet än har som filmskapare, hur kan resultatet bli annat än billigt och sensationslystet? Inte för en sekund låter Todd Haynes publiken glömma att filmen är lika spekulativ som ett avsnitt av "I huvudet på en mördare".