Året är 1947. Europa ligger i ruiner, miljoner flyktingar drar över kontinenten. Den 10 februari undertecknas fredsfördraget i Paris och andra världskriget är formellt slut. Det engelska imperiet abdikerar, med direkt följd att inbördeskrig utbryter i Indien och Palestina. Christian Dior befriar de krigströtta kvinnorna med New Look. Men det är inte alla som jublar, i England vill man förbjuda Dior eftersom hans långa svepande kjolar kräver för mycket ransonerat tyg.
Året är 1947. Hundratusentals judar som mirakulöst överlevt Förintelsen söker någonstans att bo. Ingen vill ta emot dem. Kalla handen överallt. De får rådet att ”ligga lågt” och inte dra på sig uppmärksamhet. I Polen rasar nya pogromer – två år efter Auschwitz. 11 juli lämnade flyktingfartyget Exodus hamnen i franska Sète med destination Palestina. Båten fick vända hem igen, till Tyskland ... Det var för magstarkt. Då vaknade världsopinionen och FN:s kommitté sanktionerade staten Israel. Den nya staten döptes i blod och 700 000 palestinier drevs på flykt.
Om allt detta skriver Elisabeth Åsbrink i sin ambitiöst upplagda bok 1947. Den vrider essensen ur ett enda år, och påminner lite grann om Ian Burumas ”År noll”, och kanske Karl Schlögels bok om Moskva 1937–38, ”Terror och dröm”. På svenska är det definitivt en pionjärgärning.
Elisabeth Åsbrinks egen pappa Joszef var tio år 1947. Han skulle sannolikt ha varit en av passagerarna på Exodus, om han inte återförenats med sin mor och återvänt till Ungern.
Detta är författarens personliga utgångspunkt, och omsorgsfullt visar hon också att mycket som hände detta år påverkar allas våra liv idag. Eleanor Roosevelt drev igenom FN:s deklaration om Mänskliga Rättigheter, Stalin lade en våt filt över östra Europa, och kalla kriget bröt ut. Då bildades Muslimska brödraskapet, och embryot till IS, Daesh, såg också dagens ljus.
Elisabeth Åsbrink berättar i korta klipp från jordens alla hörn, och varvar den stora politiska strukturen med enskilda, omaka, öden. Vi möter både den svenske nazisten Per Engdahl och sångerskan Billie Holiday, och följer Simone de Beauvoirs gripande kärlekssaga med den amerikanske författaren Nelson Ahlgren.
Ibland fungerar collagetekniken utmärkt, ibland haltar den. Elisabeth Åsbrink är som alltid en suverän ciceron i historien, men under läsningen händer det att jag tappar tråden, särskilt på områden där mina förkunskaper är skrala. Och det är de ju tyvärr ofta när det gäller komplexa politiska processer som staten Israels uppkomst, folkmordsbegreppets hantering eller Indiens delning.
Andra gånger vill man veta mer, till exempel om den svenska fascistledaren Per Engdahls skakande strategier för de ”vita flyktingströmmarna”. Han engagerade sig för SS-officerare och Hitlers trogna, som efter Tredje rikets sammanbrott fick hjälp att fly till Sydamerika. Han ingick i kretsen kring nazi-tidskriften Der Weg, där också en ung Jean-Marie Le Pen var aktiv, grundaren av franska Front National. Elisabeth Åsbrink hade planer på en biografi över Engdahl, och hennes intressanta efterforskningar märks tydligt. Hon väcker min nyfikenhet utan att riktigt tillfredsställa den.
Detsamma gäller passagerna om samarbetet mellan tyska nazister och islamister på trettiotalet. Stormuftin av Jerusalem var personlig vän med Adolf Hitler, och såg kampen mot judenheten som gemensam. Detta är inte okända fakta, men ämnet kräver mer utrymme och lite vassare teoretiska verktyg för att bli gripbart.
Mest uppfordrande blir Elisabeth Åsbrinks 1947 i skildringen av Europas flyende befolkning, framför allt alla dessa judiska medborgare, i exil i sina egna länder. Det är plågsamt att konfronteras med denna verklighet, som svär så brutalt mot varje romantiserad bild av andra världskriget. Att det var de egna landsmännen som hjälpte nazisterna att förfölja och mörda judarna, och att de få överlevande inte alls klappades om som hjältar efter kriget. Tvärtom. De sågs som ett problem, trista spöken från det förflutna. När Elisabeth Åsbrink presenterar alla dessa flyktingar som knackar på Sveriges, Englands, USA:s dörrar utan att bli insläppta, är det svårt att vara stolt över dagens situation. Är vi en bit bättre?
Allra bäst fungerar Elisabeth Åsbrinks stilla eftertanke och klara språk i avsnitten om fadern och det egna familjeödet, och i de korta kapitlen om Paul Celan och Nelly Sachs. Dessa två judiska poeter i exil, som var och en gestaltade att det var nödvändigt att skriva poesi efter Auschwitz. Det kanske inte var möjligt, men det var absolut nödvändigt.