I början litar jag inte riktigt på Akwaeke Emezi. När personerna i "Vivek Ojis död" presenteras verkar Emezi skriva för att idealisera dem, inte för att komplicera dem. De har entydiga, yttre egenskaper, som romanen ser som sitt jobb att bekräfta. Den som är bra på att springa är bäst i klassen och "hennes ögon strålade av segern". Vivek har "hud som bränt guld" och "var så vacker att luften omkring honom blev matt". Hans farmor är inte bara stark; hon är starkast av alla. Osita, Viveks kusin, genom vilken en stor del av historien berättas, "var lång och oklanderligt mörkhyad, muskulös och snygg".
Det hela påminner om en författare som leker med dockor, som roas av att bestämma vad de ska ha för hår och kläder, snarare än en författare som skriver fram mångsidiga människor. Men det handlar bara om att ge romanen tid. Den komplexitet jag saknade kommer efter hand, när personerna möts, skils och agerar. Snart visar romanen sitt rätta ansikte: det är en bok om sorgen över kärlekens omöjlighet.
Akwaeke Emezi är uppväxt i Nigeria, lever nu i USA som icke-binär transsexuell, och slog igenom internationellt med romanen "Sötvatten" (på svenska 2020). Vivek låter sitt hår växa långt och går ibland i klänning. Det är riskabelt; kravaller uppstår ibland i staden. "Vivek fick inte sluta som de där lynchade kropparna i vägkorsningen, de som var svartnade av eld och stelnade och hade stora hugg av macheter där det gamla röda köttet tittade ut", tänker hans mamma Kavita. Utan att hon vet det dras Vivek och Osita till varandra.
Ingen blir lycklig, trots att de ett ögonblick i sin ungdom verkade ha alla förutsättningar. För Chika, Viveks far, är livet "som om veck av flytande cement stelnade till en kväljande rädsla". Parallellt med Vivek och Osita blir de jämnåriga kvinnorna Juju och Elizabeth förälskade i varandra, men deras relation går sönder med tiden, som om kärlek bara kunde existera som undantag. Det påminner om det som filosofen Simone Weil har kallat gravitation i sin bok "Tyngden och nåden" – en själslig tyngdkraft, som drar ned och krossar allt som vill röra sig uppåt. För att du ska kunna leva fritt, för att du ska bli dig själv krävs det alltid lite mer energi än du har – och en omgivning som låter dig göra det. De män som är otrogna i romanen kommer jämförelsevis billigt undan.
När personerna talar med varandra använder de ofta fraser som inte är översatta. Så här kan det låta: "Nwere nwayo, varnade hon." Eller så här: "Gwa m ihe mere, sa jag." Översättaren Helena Hansson, som jag mejlar, berättar att det är igbo, ett av de större språken i Nigeria, blandat med nigeriansk slang.
Jag gillar att Emezi strösslar med nigerianska uttryck med samma självklarhet som om det var engelska. Det är på tiden att det inte bara är amerikansk jargong som används på det sättet – men vilken blir den litterära effekten? Kanske kan man jämföra det med repliker på quenya i "Sagan om ringen", eller med att låta en fransman säga "je m'en fous" och "allez-y" för att betona att han talar franska.
"Man kan jaga sanningen, men vem kan låta bli att tveka ett kort ögonblick när man undrar om man verkligen vill ha det man har bett om", skriver Akwaeke Emezi. Sanningen om hur det gick till när Vivek Oji dog är – på ett mycket övertygande sätt – grymmare och sorgligare än den först verkade vara.