Vivaldis De fyra årstiderna är ett sådant verk som jag knappt vågar erkänna att jag tycker om. Så uttjatat som det blivit i reklam, varuhus, hissar, mobiler. Detta var också en av anledningarna till att tysk-brittiske kompositören Max Richter ville komponera om verket. För att bli kär på nytt.
När virtuosen Daniel Hope tillsammans med Trondheim Solistene gästade konserthuset på onsdagskvällen var det med verkets originalsättning, samt en harpa. I Richters nykomposition lekte de med rytmer och skapade nya harmonier till de välkända melodierna. En förändring var också elförstärkningen som gjordes inte enbart för ljudstyrkan utan också för ljudbilden. Vårens första sats hade fortfarande den fjäderlätta violinen, men grunden utgjordes av de lägre stråkarnas långsamma kromatiska rörelser. En helt annan atmosfär än hos den rena och lätta Vivaldi.
Ibland kunde vissa förändringar kännas mer som effekter än verklig tillförsel. Men oftast anades en djup kärlek till Vivaldis musik, som i den drabbande dramatiken i Sommarens sista sats. Få kan som Daniel Hope spela ett verk och göra det till sitt eget. I fullständig symbios med orkestern behöll han ändå sin frihet och vågade gå bort från Vivaldis renhet mot en mer rustik och ibland smutsigare klang. Mycket förändrad var Vinterns andra rörelse. I stället för det lite ståtligt högdragna Largot, spelade Hope skirt över de olycksbådande stråkarna som darrande låg över en enda ton. Här pirrade det lite förälskat även hos mig.