Hundra procent spansk musik, dessutom under ledning av en spansk dirigent, var torsdagskonsertens motto. Inledningen bildades av det nyaste spanska verket, komponerat 1992 av Xavier Montsalvage: ”Sortilegis” (Förtrollningar). Med sina ständiga tempo-/taktartsväxlingar krävde verket en känsligt skicklig orkester samt motsvarande kunnig och vig dirigent. Intel-lektuellt utmanande musik som samtidigt strålar av okynne och leklust. En levande och vital tolkning.
Den välkända konserten för gitarr och orkester, Joaquin Rodrigos ”Concierto de Aranjuez” med den svenske världsgitarristen Göran Söllscher som solist följde därefter och kom att bli konsertens ”tyngsta” verk, både i musikinnehåll och framförande. I snabb, rytmiskt virvlande lek kändes allt detta svåra så lätt och musikantiskt som bara suveräna proffsmusiker kan åstadkomma, och mjuk kantilena kunde framföras så känslosamt och lagom rubaterat som bara ytterst samövade musiker kan. Lysande gitarrspel i perfekt klangbalans med orkestern framlockade till och med ett extranummer, en vacker katalansk folkvisa för gitarr och stråkar. Återkom gärna, Göran Söllscher!
Manuel de Fallas balett ”El amor brujo”, här som (förmodligen något förkortad) konsertsvit är både sökande och målerisk musik med kalejdoskopiskt skiftande klangpalletter och energinivåer. Detta märks tydligt i det mest berömda stycket, ”Rituell elddans”, framförd med all önskvärd explosiv energi. Via många eleganta soloinslag ur orkestern leddes vi fram till en kongenialt temperamentsfylld och praktfull final.
Den spanska zarzuelan är en musikteaterform med rötter från 1600-talet som återuppväcktes på 1800-talet och då på nytt blev populär. Tre zarzuela-ouvertyrer fick avsluta konserten, och det var inte utan att man ibland tyckte sig förflyttad till en wiensk operett. Endast den sista ouvertyren, till La Torre del Oro (Guldtornet)av G Giménez , hade mer uttalade inre spänningar och fick därmed bli en hyfsad avslutning på en konsert som dittills bjudit på så mycket mer.