Koreografen och forna grundaren av det legendariska och numera avsomnade streetdanskompaniet Bounce, Benke Rydman, fortsätter att fånga samtiden i sin egen kombination av streetdans, lekfullhet och modern dans. Detta i den nya föreställningen ”Stop. Play. Rewind.”
En psykologisk modell, eller sätt att beskriva mänskligt beteende, ”Enneagrammet”, ligger till grund för föreställningen. Enneagramtestet kan vem som helst göra på Internet för att kolla vilken av nio personlighetstyper man är mest lik och som man hämtar sina livsstrategier från.
I föreställningen är det nio dansare som getaltar dessa typer. De är inledningsvis gråklädda och placerade i ett avskalat scenrum med kallt ljus som når ända ut i publikens salong. Men det verkar vara en osynlig vägg, mimiskt gestaltad, mellan oss och dansarna. De är i ett forskningslaboratorium och bland dem placeras en kub som tycks ha en speciell laddning för dem.
En kamp om kuben tar form. De nio typerna kämpar utifrån sina personligheter. Men själva dansen tar på något sätt överhanden över den något diffusa handlingen. Och den raffinerade ljussättningen, signerad Palle Palmé, får en egen högst framträdande roll i föreställningen.
Häftiga scener blir det när en dansare glider på baken längs ett sluttande scengolv och ljuset ”målar” glidspår. Eller när en annan dansare rör sig så att golvet krackelerar – med det målande ljuset till hjälp.
”Stop. Play. Rewind.” verkar mer filosofisk än Rydmans tidigare verk. Om hans version av ”Svansjön” knockade danspubliken inte bara i Sverige utan också utomlands med anarkism och uppkäftighet, så är den här inte lika nyskapande och kommer nog inte att slå världen med samma häpnad. Men den är minst lika lekfull och dansant ekvilibristisk.
Headspins, piruetter på huvudet, och plötsliga frivolter är självklara inslag. Något mindre självklart är dansarnas rörelser på ett ordentligt sluttande scengolv och de mer stillsamt romantiska och mjukt sensuella scenerna. Inslagen av modern dans är också fler.
Men det är svårt denna gång att komma ifrån en känsla av att streetdansen är på väg att lämna den råare gatan för att försöka ta än mer plats i de bildade salongerna. Och slutscenen är en skamlöst öppen och sentimental flirt med publiken. Inte desto mindre är föreställningen en vital energikick i höstmörkret.