Japanska La Yunkos flamencodans var lika lysande som hennes klänningar. Också hon hade en bra uppbackning.
Konserter
Uppsala Internationella Gitarrfestival:
Robben Ford
Betyg: 4
Tomatito & dansshow med La Yunko
Betyg: 4
Det var stundtals överväldigande att samma kväll se och inte minst höra så övertygande artister som Robben Ford, La Yunko & Tomatito. Från tre olika kontinenter samsades de i en hyllning till det sexsträngade underverket som kallas gitarr, alla på sitt eget sätt.
Att födas i Japan men att bli så förtjust när du första gången ser flamenco att du ger upp ditt liv där och flyttar till Sevilla, det är kärlek. Så var det för Junko Hagiwara, med artistnamnet La Yunko. Kommer man från den bakgrunden så måste man vara extra skicklig för att vinna spanjorerna själva. Men det har hon lyckats med och erhållit ett antal priser. Det var lätt att förstå när man såg henne, en virvelvind i först smaragdgrön böljande klänning och härnäst i en limegrön dito. Jag har aldrig använt ordet spotsk i någon recension men här passade det i sin positiva betydelse. Hon hade verkligen scennärvaro i högsta grad, dessutom backad av en duktig ensemble med det typiska gitarrspelet och de viktiga handklappen.
Hos efterföljande Tomatito var det än mer accentuerat. Förutom honom själv i virtuost och expressivt gitarrspel medverkade sonen José del Tomate på gitarr, slagverkaren Johnny Cortez samt inte minst sångarna Morenito de Illora & Kiki Cortiñas. De sistnämnda fick mig verkligen att ångra latheten på forna spansklektioner. Det hade varit roligt att förstå vad de sjöng. Att det handlade om något stort och känslofyllt var det ändå aldrig något tvivel om. Ibland var det som om de tävlade om att ta i allra mest. Det är något fascinerande över sångsättet, med sina rötter i det arabiska inflytandet på iberiska halvön.
Fast mest handlade det förstås om Tomatito själv. Han ser ut som någon från ett avsomnat metalband från 70-talet och hans spel på ”bara” en akustisk gitarr levde emellanåt upp till att vara ett hårdrockband på egen hand. Han var verkligen ett med sitt instrument och visade upp ett formidabelt handarbete. Dynamiken var stor, från ett känsligt, lågmält stycke tillsammans med sonen till fullt ös på samtliga medverkande. Imponerande hur mycket två gitarrer, slagverk och handklapp kan låta. Och inte minst svänga, oemotståndligt medryckande.
Spanska flamencoesset Tomatito bjöd på en kraftfull avslutning på Uppsalas Internationella Gitarrfestival. Hans gitarrspel var bländande uppbackad av en fin ensemble, inte minst sångarna.
Vinnaren av både publikpriset och juryns pris, dansken Jonas Egholm spelade en fandango som uppvärmning till flamenco-konserten och visade att återväxten hos gitarren är tryggad.
Om Tomatito gav känslan av tung rock emellanåt så spelade förstås amerikanska gitarristen Robben Ford bokstavligen sådan. Hans bluesrock vilar på en lång tradition av gitarrgudar, säg Clapton, Green, Hendrix och många fler. Han kvalar in fint i sällskapet, även om jag kanske mot slutet hade fått mitt lystmäte av gitarrsolon i tolvtakters upplaga. Men det är en randanmärkning, han är sannerligen en virtuos på sin elgura. Kompet bestod av kompetenta trummisen Ian Thomas och organisten Jonny Henderson som också skötte basspelet med fötterna. Lite hade de nog vunnit på att ha haft en basist med, det blir lite fyrkantigt med baspedaler, även om det positivt också innebär ett lite luftigare rum för gitarren.
Ford är också en härlig musikant, som verkade trivas hur bra som helst på scenen och bjöd frikostigt på sig själv, även som duktig sångare.
Festivalgeneralen Klaus Pontvik såg nöjd ut och lovade/hotade med en festival nästa år också. Låt oss hoppas!