Videon är inte längre tillgänglig
Efter små tal av både kulturnämndens ordförande och arrangören Klaus Pontvik var det så dags för familjen Söllscher att inta scenen och sparka igång Gitarrfestivalen. Jo, familjen, det är nämligen nytt i år att det är ett ”förband” till alla artister och vad kunde vara mer lämpligt än att sonen Johan inledde, med den äran. Far & son avslutade också det hela i det smärtsamt vackra extranumret.
En annan Johan, med två ”n”, stod i centrum i kvällen i övrigt. Göran Söllschers konsert var uteslutande musik av Johann Sebastian Bach.
Det brukar sägas ibland, lite bittert: ”att om hen bara inte hade varit svensk så hade hen varit världsstjärna”. När det gäller virtuosen Göran Söllscher så kan är han med all rätt välkänd i världen. Också. Han är även hedersledamot i Kalmar Nation i Uppsala sedan många år. Frågan är vilket som smäller högst. Ett antal album utgivna på anrika Deutsche Grammophon har ytterligare stärkt hans varumärke, liksom förstås 12 år som professor. Inte minst har han bidragit till att popularisera den klassiska gitarren.
Nu fick han dessutom inviga den elfte internationella gitarrfestivalen i Uppsala. Det var inte riktigt tänkt så från början, men efter att Anoushka Shankar ställt in på grund av graviditet blev torsdagen starten för festivalen. Och som Söllscher själv sade, ”risken att jag skulle bli gravid var försvinnande liten”.
Det slitna uttrycket ”ha många strängar på sin lyra” gäller i högst grad Göran Söllscher, både bildligt och bokstavligt. Den specialbyggda gitarren (av Georg Bolin) har nämligen elva strängar. Så det jag skrev i min krönika häromdagen, att nu handlar det om sex, strängar alltså, kunde man glömma denna kväll.
Bachs musik är väl heller inte den sexigaste, det är mer hjärna och hjärta än kropp i den. Han hade ju den där förunderliga förmågan att kombinera utveckling av harmoniken och ändå få till himmelskt sköna melodier. Här bjöds den varan i mängder. Mycket av verken var transkribreringar från andra instrument, till exempel cello och violin.
”Han spelade bara bättre och bättre” utbrast en person i publiken efter konserten och det är bara att hålla med. Det var lite blekt i första set av någon anledning. Bachs cellosviter gör sig också absolut bäst i original. Efter paus tog det fart dock, ”Gavotte en rondeau” gjordes mycket bra liksom Bach-hiten ”Air”. Avslutande ”Sonata nr 2 för violin” likaså, där Söllscher lämnade sin professorslika image och kom igång alltmer och fick det att se lekande lätt ut att spela 11-strängad gitarr.
Som helhet blev det en riktigt bra konsert och en värdig inledning på flera dagar av klingande gitarrmusik.