Amalie Stalheims lista på vunna priser och diplom är lång. Bland de senaste utmärkelserna märks Kungliga Musikaliska akademiens Solistpris 2018 och Giresta kyrkas musikstiftelses stipendium 2019. Det kommer säkert att bli flera för hon går utan minsta tvivel en lysande framtid till mötes. I sin stipendiatkonsert i Giresta kyrka i lördags visade hon i ett varierat program både teknisk briljans och musikalisk mognad liksom även en imponerande mångsidighet. Med personliga och avspända kommentarer gav hon också bevis för att hon reflekterar mycket kring den musik som hon spelar.
Det var ett program vars tyngdpunkt låg på det moderna. Inledningsverket "Sept Papillon" av den finska kompositören Kaija Saariaho var en serie korta stycken som (berättade Amalie) den hårt arbetande tonsättaren skrev ett i taget som avslutning på och avkoppling efter en mödosam dag. Ehuru ganska olika sinsemellan hade styckena många drag gemensamt: skrapande dissonanser och rytmiskt upprepade snabba figurer - just som fladdrande fjärilsvingar. Artisten excellerade i svåra grepp; genom att till exempel variera vänsterhandens tryck på strängarna kunde hon spela än i ett högre, än i ett lägre register.
Bachs andra cellosvit har, berättade Amalie, följt henne sedan studietiden. Den violoncell som hon spelar på är byggd av den berömde instrumentmakaren Francesco Ruggiero och daterar från 1687. Det är två år efter Bachs födelse och som hon påpekade är det fullt möjligt att solosviterna spelades just på detta instrument medan Bach fortfarande levde. Han skulle till och med kunna ha hört ett sådant framförande. En svindlande tanke! Hon satte sin personliga prägel på verket och gav varje sats en egen profil. Ett rubaterat "Prelude" följdes av spänstiga, mycket rytmiska "Allemande" och "Courante". "Sarabande" spelades nästan plågsamt långsamt, menuetterna lätt och lekande och den avslutande "Gigue" mycket snabbt.
Benjamin Brittens tredje cellosvit är ett tekniskt svårt verk. Det är också mångfacetterat och erbjuder rika möjligheter till personlig gestaltning som artisten tog väl vara på. De nio satserna har helt olika karaktär. Energiska partier avlöses av sångbara, deklamerande partier av konverserande. Till sist ett virvlande "Presto" följt av en predikande "Passacaglia" som kan uppfattas som en syntes av alla de föregående satserna. En rysk folkmelodi kan urskiljas innan verket mynnar ut i ett diminuendo. Fascinerande - men framför allt en stor prestation av uttolkaren, den mångbegåvade Amalie Stalheim. Vi önskar henne hjärtligt väkommen tillbaka!