1859 observerade amatörastronomen Richard Carrington ett märkligt fenomen i sitt teleskop. Plötsligt började en av solfläckarna som han studerade att lysa intensivt. Carrington trodde först att det var något fel på sin utrustning men insåg efter undersökningar att det var solen som gav upphov till detta märkliga fenomen. Han hämtade ett vittne men till sin stora förtvivlan hade solfläcken slutat lysa när vännen tittade i teleskopet. De närmsta dagarna uppträdde dock en rad märkliga fenomen som Carrington misstänkte var kopplade till händelsen. Norrsken kunde ses långt söderut i karibiska havet och telegrafister fick elektriska stötar av sina apparater. Vad var det som hade hänt?
Jag läser om detta i Ulf Danielssons nyutkomna bok ”Vårt klot så ömkligt litet”. Fenomenet kallas idag för Carringtonhändelsen och det han observerat var en liten explosion på solen som skickade laddade partiklar mot jorden vilka orsakade en elektromagnetisk storm. I 1800-talets USA var detta tämligen odramatiskt men vad skulle samma händelse innebära idag? Antagligen, skriver Danielsson, skulle flera satelliter slås ut och hela internet lamslås. Dessutom skulle transformatorer brinna upp och stora områden lämnas utan el i dagar. När jag läser om detta tänker jag på vilka samhälleliga konsekvenser det skulle få och blir alldeles kallsvettig.
”Vårt klot så ömkligt litet” är en bok om klimatkrisen skriven utifrån ett lite udda perspektiv. Danielsson är till vardags professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet där han forskat om frågor som universums expansion och tidens slut. Nu tar han sig an jorden och den ur evighetens perspektiv lilla mikrosekund som kallas ”antropocen” - en period som han betraktar med fysikerns blick. I detta perspektiv förvandlas kosmiska katastrofer till vardagliga händelser: solar slocknar, galaxer slits isär och klimatet på den obetydliga lilla jorden förändras ständigt.
Till en början tycker jag att Danielssons syn på klimatkrisen är lite väl kylig. Jag läser ganska mycket böcker i ämnet och är van vid uppeldade och indignerade politiska skrifter. Men efter ett tag inser jag att Danielssons kosmiska perspektiv inte ska förväxlas med likgiltighet. Det fenomen som Carringtonhändelsen ska illustrera är inte vår obetydlighet, utan vår bräcklighet. Under oss bidar stora vulkaner sin tid, på himlen far livsfarliga asteroider ständigt förbi och någonstans skickar en kollapsande stjärna ut en gammastrålningsblixt som skulle kunna förstöra vårt ozonskikt. Människan är utkastad i världen och det Danielssons bok skapar är en känsla av ödmjukhet inför naturen. I ett kapitel i slutet skriver han om att IPCC möjligen underskattat effekten av en havshöjning och som läsare är man vid det laget så inskolad i Danielssons sätt att tänka att man förstår precis hur farligt detta är för livet på planeten.
”Vårt klot så ömkligt litet” är det bästa jag har läst på mycket länge om klimatfrågan. Med sitt på samma gång ödmjuka och pessimistiska anslag får den mig flera gånger att tänka på Andreas Malms poetiska ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent”. Precis som Malms bok ger den mig en känsla av vi har betydligt mindre kontroll över naturen än vad vi föreställer oss. Danielsson skapar denna känsla genom att zooma ut från vår nutid, tillbaka till big bang och plötsligt ser man att holocen, med sitt stabila behagliga klimat, bara är en liten parentes – att livet mest är en lycklig slump. Det är en viktig påminnelse i dagar då vi håller på att förstöra det vi har.