Andrzej Wajdas film "Walesa" är på flera sätt en bedrift. Bara faktumet att legendaren Wajda vid 88 års ålder fortfarande är verksam som regissör gör den intressant. Att "Walesa" därtill kan ses som en avslutning på Wajdas tidigare filmer "Marmormannen" från 1977 och den Guldpalmsbelönade "Järnmannen" från 1981 (där Lech Walesa medverkar som sig själv) om den tidiga Solidaritetrörelsen gör filmen än mer angelägen.
Uppbyggd kring en intervjusituation under östblocktidens sista år då Lech Walesa (utmärkte Robert Wieckiewicz) intervjuas av den italienska journalisten Oriana Fallaci (Maria Rosaria Omaggio) förs vi bakåt i Solidaritetgrundarens liv. Starten sker i den våldsamma strejk på skeppsvarvet i Gdansk som Walesa initierade 1970 och vars katastrofala utgång – över 30 arbetare dödades när protesterna slogs ner – kan sägas ha varit den tändande gnistan som 19 år senare ledde till att fria val hölls i Polen redan några månader före östblockets fall.
Genom intervjun lotsas tittaren framåt i Lech Walesas liv. Stort fokus läggs på konflikten mellan det lilla och det stora, familjeförsörjaren som på grund av sina ständiga konflikter med regimen gång på gång sätter sina barns väl och ve i andra rummet i kampen mot den regim som förtrycker sina arbetare. I bakgrunden finns hela tiden hustrun Danuta, orolig varje gång Lech lämnar hemmet för ännu en protest – ska han komma hem med jobbet i behåll, ska han komma hem överhuvudtaget?
Just porträttet av Danuta Walesa (Agnieszka Grochowska) gör mig en smula kluven. Jag gillar henne, hur hon tvingas hantera vardagslivet i den ständigt växande familjen (mellan 1970 och 1985 födde hon åtta barn) samtidigt som maken fokuserar på kampen och inrättar högkvarter för Solidaritet i deras hem, men när jag läser på om henne verkar inte bilden stämma särskilt väl. Enligt Wikipedia var hon under dessa år än mer flammande än sin make i hatet mot den styrande regimen, men i "Walesa" framstår hon närmast som opolitisk, mest sur på Lech när han drar ut genom dörren mot nästa aktion.
Det är absolut inget regelrätt idolporträtt som Andrzej Wajda levererar i "Walesa", men filmen känns ändå insmickrande och slutar också väl lägligt redan 1989, året innan Lech Walesa valdes till Polens president och inledde ett fem år långt presidentskap som kom att kantas av kontroverser och kraftigt fick hans popularitet att sjunka i landet.
Men som skildring och inte minst påminnelse av nutidshistorien är "Walesa" mycket bra genomförd.