Det firas ordentligt på Bror Hjorths hus i vinter. Det är 50 år sedan den primitivistiska träsnidaren avled och 125 år sedan han föddes. Det är 75 år sedan huset som rymmer museet stod färdigt, och 40 år sedan det blev ett konstnärsmuseum. Inga stora jubileer, kanske. Men en orsak till fest är ju aldrig fel.
Att grotta ner sig i Bror Hjorths väldokumenterade och stora kärlek till musiken är inte heller en dålig idé. Merparten av hans kändaste verk innehåller motiv eller referenser till musik i allmänhet och folkmusik i synnerhet. Den nära relationen med mästerspelmannen Hjort Anders är ett viktigt led i berättelsen om konstnären.
Möjligen är just bredden i greppet ett potentiellt problem i utställningen ”Bror Hjorth och musiken”, som samlar ett rejält knippe av konstnärens alster på temat. Vi får kanske inte möta en överraskande Bror Hjorth, men vi få bekräftat att tematiken letade sig in i fina verk både tidigt och sent i karriären.
”Bror Hjorth och musiken” är en feelgood-utställning som bjuder upp betraktaren till en snabbt svängande och glad polska.
Bror Hjorth är i sitt esse när han arbetar med musik och musiker som motiv. Det finns ett slags hunger i hans linjer och mejselföring. Det syns tydligt i ett litet fint porträtt av Hjort-Anders. Den låga reliefen placerar spelmannen i centrum, djupt försjunken i, eller rent av i symbios med, sin fela. I den väldigt bearbetade ramen har konstnären huggit in noterna till en brännvinsvisa, som förmodligen är lika mustig som bildens mättade färger. Det är som om Bror Hjorth med sin interaktiva, spelbara ram (kanske en profetisk blinkning till Banksys dokumentförstörande auktionskupp härom månaden) vill komma ännu närmare sitt motiv och bli en faktisk del av musiken.
Det är fascinerande att se hur Bror Hjorth med sin tydliga estetik vill komma nära ett motiv som på något sätt – från bildskaparens synpunkt – befinner sig utom räckhåll. I en serie mycket snabba teckningar av musiker känns bror Hjorths linjer distanslösa och nästan sensuella. Men så är han också ute i ett viktigt ärende.
I den lilla ilskna skriften ”Folkmusiken och konsten” skriver Bror Hjorth med stor emfas om riskerna med en förslöad och populariserad folkmusik som bara spelar slagdängor, klagar på ungdomens jazzintresse och försöker få sina mästerspelmän att underordna sig det kollektiva eller ”medelmåttans jordmån”. Nej, för Hjorth var den riktiga spelmannen en heroisk figur som kompromisslöst jagade en äkthet som är detsamma i all musik.
Så känns det också att hans bilder, reliefer och skulpturer arbetar mot ett uppdrag. Bara genom att betrakta folkmusiken som konst, kan vi hitta kärnan.
Ett spännande sidospår i utställningen är de många avbildningarna av sonen Ole med fiolen i högsta hugg. Ole övar klassiskt, Ole spelar med Hjort Anders som mentor, Ole som en personifiering av spelmannen och så vidare.
Bilderna förmedlar något av dubbelheten i en förälders kärlek – där den självklara altruismen i allmänhet blandas med både uttalade och underförstådda förväntningar. Dessutom fungerade det i Bror och Ole Hjorths fall uppenbarligen utmärkt. Ole Hjorth är som bekant en spelman som både arbetat som violinist på Operan och gjort avtryck i den svenska folkmusiken.
Men på samma gång är bilderna av Ole präglade av en innerlighet som sprider sig i rummet som en taktfast vals. Det är som om Bror Hjorth binder ihop sin kärlek till barnet med sin kärlek till musiken och nästan svävar av rytmisk skaparlust. Den stora målningen ”Spelande pojke och lyssnande hund”, som använder Ole och schäfern Bolle som vana modeller, är utan att vara en av utställningens nyckelverk ett fint exempel.
Här komponerar Bror Hjorth själv en musikalisk helhet genom att låta en röd färg studsa runt i målningen på ett mycket lustfyllt sätt. Fiolen, hundens ögon, en husgavel i bakgrunden och åtskilliga små blommor tar upp nyansen som ger det annars ganska statiskt uppställda motivet en vacker melodi.