Med inspiration från poeten Johan Jönsson säger sig Jim Frykholm vilja ifrågasätta såväl ”självdödsadministration” som individualism. Han frågar sig hur man ska uthärda, och om ett möjligt alternativ – i likhet med utställningens namn – är att spela död.
Frykholms bildvärld består av vapen, mord och mörka kostymer (lägg till bilar). Det är med andra ord en manligt kodad föreställningsvärld vi tar del av. Med en tydligt amerikaniserad, serietidningsbetonad popkonst-estetik förmedlar Frykholm en aggressivitet vars meningslösa våld för tankarna till Stanley Kubricks ”A Clockwork Orange”.
”Play dead” är en utställning präglad av paradoxer – tyvärr inte i positiv bemärkelse. Frykholms konst kallas stundom för samhällskritisk. Men resonemanget är inkonsekvent – Frykholm verkar ogilla såväl stat som offentlig sektor, samtidigt som han är arg på individualismen. På samma gång hyllas John Selman och Wes Hardin. Och vad är dessa glorifierade 1800-tals-western-outlaws, om inte extrema individualister? Men kanske är det inte alls en hyllning – serietidningen gör trots allt alla figurer till hjältar så länge de har karaktär. Mest lyckad är dock triptyken ”Opus 68” vars fotorealistiska blyertsdrag sticker ut från helheten.
I Å-huset pågår utställningen ”Konst som läkande kraft”. Utställningen är resultatet av ett projekt som sedan november 2016 har bedrivits som ett samarbete mellan Akademiska sjukhusets enhet för transkulturell psykiatri (ETP) och konstnären Ingvar Staffans. Projektet riktar sig till ensamkommande ungdomar med afghansk bakgrund som remitterats till ETP, och syftar till att ge meningsfullhet genom konstnärligt skapande.
Det är svårt att göra estetisk bedömning av verk som har ett uttalat terapeutiskt syfte. I projektet används konsten instrumentellt – som ett terapeutiskt verktyg bland andra. Utfallet får med andra ord betraktas som lyckat om skapandet förmår skänka mening och en viss, om än tillfällig, ljusning i tillvaron. Det utesluter dock inte att det även går att se konstnärliga värden i verken, och faktum är att några av de mer intressanta verken återfinns just i Å-huset.
Naser är en av de konstnärer som deltagit mest i projektet. Hans produktion rör sig i en dov mörkbrun-svart färgskala med abstrakta linjer och formationer. Med en god känsla för rörelse, form och färglagrens samverkan får han bilderna att öppna sig för betraktaren och en kontakt mellan verk och åskådare uppstår. Detta blir särskilt tydligt i verk nummer 1 och 7, där det terapeutiska syftet överskrids.