Sonja är från Jylland och har en bristande känsla för riktning. Hennes liv är tomt och ensamt och en aning grått, men hon vill kämpa – ”du är en sådan fighter”, som hennes mamma sa när hon var liten – och var på vägen genom livet försvann upplevelsen av att ha en ryggrad? Eller har den aldrig funnits? Efter att ha passerat fyrtio inser Sonja att livet handlar om vantrivsel, och för att få det att lyfta måste man åka tillbaka till där man kom ifrån, korrigera och sedan skrapa ihop sig själv.
Ja, man måste, som Doctor Phil har sagt, ”get into the driving seat of your life.”
Så Sonja byter bilskollärare. Hon gör det lite lömskt, för inte vågar hon säga rakt ut till Jytte att Jytte gör henne orolig när hon säger till Sonja att hon måste ”kasta med bilen” och ta kontrollen på ett sätt som Sonja aldrig har gjort förut.
För det är ju skillnad på att ta kontroll och på att vara kontrollerad. Sonja är kontrollerad. Ingenting kan gå igenom hennes skal. Mest sitter hon och översätter Gösta Svenssons svenska kriminalromansuccé till danska. Filar på formuleringar i sin ensamhet. Gör research på mordredskap. Och låter livet fungera just så, fast hon försöker, ja hon försöker få det att vibrera och släppa, hon går ju på massage hos flummiga Ellen för sin stela nacke.
Det blir Folke, körskolans chef på Folkes Trafikskola, som får köra med Sonja. Och han har ett sätt att istället fingra på hennes yttre skal, när han anspelar på sexualitet i den stora bilkarossen. Lägger handen över hennes på växelspaken. Ger henne långa kramar efter körningarna – vad är det med en bilkörning som manar till en sådan lång kram efteråt? tänker Sonja. Han yttrar ordet ”kuk” och ”utlösning” inuti bilen.
Och Sonja vet inte vad som är över gränsen, för inuti en bil är ordningen rubbad, där finns ett annat reglemente, och det som gäller är att inte döda.
Sonja tänker mycket på det, att hon måste klara sig igenom dagens körning utan att döda.
Romanen om Sonja som Dorthe Nors har skrivit är ett alldeles lysande vemodigt och humoristiskt porträtt av en människa som längtar efter att släppa taget, och att älska. Ordet ”ilska” skiljer sig ju bara med en bokstav från att ”älska”, och det är ilskan som har gjort Sonja så insjuknad i sin ensamhet, detta att man inte får visa ilska, man får inte bli vred, för då förlorar man något. ”Jag är arg, tänker Sonja. Jag är arg, men får inte visa min vrede.”
Jag har inte läst en liknande roman förut. Det är som om den, samtidigt som den gestaltar denna ”inte så finjusterade” kvinna så fruktansvärt bra, även är en känga till en hel bokbranschsamtid som ofta lurar en att tro att en roman antingen måste vara en spänningsroman eller en självbiografisk roman eller, med bästa ljudbokstänk, bäras upp av en skicklig dramaturgi och en rafflande historia.
Sonja är inte rafflande. Hon är en grå mus. Hon har en historia jag sällan har hört. Och romanen om henne utspelar sig i en bil, och på en massagebänk, och i hennes alldeles högkänsliga, genomströmmande huvud, samt lite i hennes barndom på Jyllands landsbygd.
Allt är betydelsefullt i Sonjas huvud, på samma sätt som hon tycks liten och betydelselös så är allt som sker av så stor vikt för henne, allt går rakt in, som det kanske gör för en lite säregen jylländsk jänta som blivit vuxen i ett Köpenhamn som slutat vara en succé och nu bara forsar in i hennes ömtåliga, vilsna skalle.
”Blicken, pilen, filen” är en utsökt liten roman, som känns större än de flesta och som bränner lite i hjärtat. Ninni Holmqvist har översatt med exakt tonträff.
Tack för läsupplevelsen!