Thriller/Drama
Titel: Babygirl
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby, Fyrisbiografen
I rollerna: Harris Dickinson, Nicole Kidman, Antonio Banderas
Regi: Halina Reijn
Speltid: 115 min
Betyg: 2
I Halina Reijns ("Bodies bodies bodies", 2022) nya film "Babygirl" spelar Nicole Kidman den lyckade Romy – en behärskad vd för ett robotiserat logistikföretag. Hon har bockat av den amerikanska drömmens kryssrutor för såväl yrkes- som familjeliv, men givetvis vilar uppdämda begär under den perfekta ytan. Genom den förbjudna relationen till den unge praktikanten Samuel (Harris Dickinson) får hon utlopp för sexuella fantasier som hon inte vågat eller kunnat närma sig tillsammans med maken (Antonio Banderas).
I BDSM-inpirerade sexlekar ges Romy en välbehövlig paus från rollen som dominatrix och tillåts i stället att domineras. Filmen föreslår att en viss typ av erotik kanske bara kan uppstå ur asymmetriska maktbalanser. Samuels låga ställning i företagshierarkin förvandlas i deras relation till ett reellt maktkapital. Det är Romy som har allt att förlora ifall han plötsligt skulle dra tillbaka sitt samtycke.
För att vara en film om kinky sex är "Babygirl" en relativt tillknäppt angelägenhet. De erotiska scenerna är få till antalet och så minutiöst intimitetskoordinerade att det mesta lämnas åt betraktarens fantasi. Harris Dickinsons intetsägande hunk skapar emellertid en tacksam projektionsyta för Nicole Kidmans behärskade trånande. Bägge skådespelarna gör sitt yttersta med sina arketypiska karaktärer.
Filmens egen ytlighet tar udden av dess försök till samhällskritik, den känns helt enkelt för amerikansk. Att ett relationsdrama som detta ska behöva kosta 20 miljoner dollar, motsvarande över en tredjedel av Svenska Filminstitutets årsbudget, måste ändå klassas som ett symtom för den uppblåsta bolagskultur som filmen kritiserar. Scenerna där rollkaraktärerna rabblar värdeord i mondäna kontorsmiljöer lär inte ligga så långt från den verkliga jargongen på produktionsbolaget A24. När Nicole Kidmans karaktär injicerar fillers tycker jag lite synd om skådespelaren som får låna ut sin kropp som autentisk krydda till en annars plastig filmkonstruktion.
Passande nog slutar filmen i den sänghalm där den inletts, där Nicole Kidman och Antonio Banderas äkta par gör sitt bästa för att tillfredsställa varandra. Alla subversiva fantasier underordnas monogamins trygghet. Letar man efter en mer träffsäker film om BDSM-relationer och bolagskultur rekommenderar jag Joanna Arnows "The feeling that the time for doing something has passed" (2023).