Olof Wretling
Kaffet: en berättarstandup
UKK, lördag 18/2
När komikern Olof Wretling intar scenen på UKK med sin föreställning ”Kaffet” står allt och faller med hans förmåga att återge något som hände honom för snart tjugo år sedan. Vi förflyttas till år 2004. På Umeå tågstation kliver komikern på nattåget mot Stockholm. I huvudstaden ska han träffa en läkare som ska undersöka hans trasiga stämband och röst. Det visar sig snart att han ska dela kupé med de uppburna författarna Torgny Lindgren och Sara Lidman. Längs vägen får de även sällskap av P.O. Enquist. Wretling, som redan berättat om tågresan i sitt vinterprat från 2019, säger att det hela låter som en skröna, men att det faktiskt är en sann historia. Nog finns det detaljer som låter lite väl osannolika för att faktiskt ha ägt rum, men eftersom det är tråkigt att skjuta ner en god historia är jag villig att ge honom ”the benefit of the doubt”. Ikväll får vi helt enkelt anta att allt han säger är sant.
I likhet med Wretling själv har Lindgren, Lidman och Enquist alla en stark Norrlandsanknytning. Litteraturintresserade människor söder om Dalälven brukar vördnadsfullt tala om dessa författare som en del av den västerbottniska berättartraditionen. ”Kaffet” är en retsam hyllning till denna tradition. Wretling imiterar skickligt författarna. På utpräglat umemål återger han även episoder ur sin västerbottniska uppväxt. Innehållet pendlar mellan att vara roligt, sorgligt och lite tänkvärt. Jag föredrar när det är roligt. Det sorgliga och tänkvärda gör sig bättre i ett vinterprat än på scen. Wretling är en virtuos när han demonstrerar hur det låter när en västerbottning bråkar med en värmlänning, men när han resonerar om hur dialekten är ett tumavtryck som visar var vi kommer ifrån är det lätt att nicka till i UKK:s sköna stolar.
Ett annat bekymmer är showens påtagliga likhet med vinterpratet. Wretling har förvisso drygat ut materialet med en och annan sketch, men för någon som har radioprogrammet färskt i minnet är det lätt att sakna något som tydligare skiljer föreställningen från vinterpratet. Trots dessa invändningar är det lätt att konstatera att Olof Wretling med sina skrönor och imitationer vet hur man trollbinder publiken. När tåget väl anländer till sin destination vill man för en gångs skull sitta kvar i kupén.