Boken handlar om den unge halvjudiske Dieter Müller-Winter som kommer till Sverige en kort tid innan andra världskriget bryter ut. Han hamnar i Erik och Karin Bergmans niorumslägenhet på Östermalm i Stockholm och bor där som ett slags fosterbror till barnen Ingmar, Dag och Margareta under sju år.
Mellansonen Ingmars truliga sätt, dennes intensitet och nonchalans beskrivs naket. Redan som ung framträder Ingmar Bergman som en förtrollande demonregissör, om än i den privata sfären. Här skildras utbrott, intrikata förhandlingar med föräldrarna; hur han rymmer, kommer hem och sedan får frisedel från den vid tiden så viktiga militärtjänstgöringen. Ingmar Bergman var redan i slutet av 1930-talet en man kapabel att forma sin värld.
Den bild av Erik Bergman – Ingmars far prästen – som varit förhärskande vittnar om en något sadistiskt lagd man med nazistsympatier.
Här kommer i stället en annan Erik till ytan – nazist var han förmodligen inte, inget alls tyder på det. Erik Bergman framstår i stället som strävsam, engagerad, intellektuell – som en sann humanist förmögen att verkligen röra och hjälpa sina medmänniskor.
Ett avsnitt är oförglömligt. Under sin tid hos familjen Bergman avlider Dieters far, som har stannat i Berlin medan sonen tagit sig till Sverige. Erik Bergman tar på tu man hand med sig Dieter till kyrkan Hedvig Eleonora. På vägen dit ringer kyrkklockorna, en vanlig torsdagseftermiddag. Samma sak händer på vägen hem. Erik läser ur psalmboken – och begravningsbönen och välsignelsen.
När Svenska Dagbladet på kvällen ringer och undrar varför kyrkklockorna har ringt, svarar Erik Bergman: ”Jag hedrar en tysk, en motståndsman, som gått bort.”
Även om skildringen av livet hos familjen Bergman är helt central och är klart värd att läsas av den Bergmanintresserade, ryms här ändå något större än denna nyanserade bild av denna nästan mytiska familj: En berättelse om Sverige då, och hur detta land ter sig för en ung flykting utan föräldrar. Bilden är känsligt utmejslad och genererar värme och nyfikenhet.
Det mest olustiga är den ibland naiva bilden av nazisterna som målas upp strax innan kriget och i dess början, och som å ena sidan tycks bottna i vad som tros vara ett i grunden präktigt Tyskland och å den andra på att radiosändningar och tidningsskriverier om krigshetsen närmast förnekas. Allt framför ögonen på den unge Dieter.
Med enkelt och rakt språk tecknar författaren och journalisten, tillika Dieters son, Jan Winter, ett spännande och värmande levnadsöde.