Konsert
OD Caprice
Uppsala universitetets aula
Lördag-söndag
Äntligen stod de så på scenen, världens största pojkband, Orphei Drängar. Sedan sist, december 2019, hade det varit sju sorger och åtta bedrövelser. Och minsann gjorde inte gammpojken Putin allt för att sätta käppar i hjulet för glädjen denna helg. Men som körens ordförande Magnus Sjögren sade i inledningsanförandet, ”sången är ett vapen mot förtrycket”. Hela konserten kändes också som en stark protest mot allt vansinne som nu utspelas i Ukraina.
När kören marscherade in sjungande sitt traditionella paradnummer ”Längtan till landet” kunde man ana en känsla, kanske finns det en vår efter denna fimbulvinter. Det var också som en symbolhandling när de på scenen tog av sig munskydden och sången brast ut i en jublande kaskad. Sedvanligt illustre konferencieren Samuel Åman fick till de kvicka kommentarerna och för halvannan timme kändes livet snudd på normalt igen.
Efter sitt intro visade OD på sin bredd med ”Kaksikpühendus” av Veljo Tormis. Coachade av skickliga Cecilia Rydinger blev det originella stycket väl framfört. Bakom sig även nu hade kören Trio X, förstärkta av Folke Alin på klaviatur och emellanåt av gitarristen Andreas Lindgren. Den sistnämnda bröt också ut i en gitarrduell med Anton Grönberg. Roligt!
På vägen till konserten hade jag och mitt sällskap försökt gissa på de hemliga gästerna. Jag förlorade, hon vann. Johan Glans trängde sig andfått in genom kören och inbjöd till det mest fredliga man kan tänka sig, en salong som skrattar högljutt. Med sin ständigt pojkaktiga framtoning kan han säga vilka elakheter som helst och komma undan med det. Fast hans humor är ju sällan elak. Tvärtom verkar den alltid framsprungen ur en känsla av att just sprida glädje. Han var modig denna gång också, dels vågade han sjunga framför alla dessa utprovade röstmän, dels gav han sig på ett Monty Python-medley. Allt gjordes med fullt tillräcklig bravur.
Om Glans sång var okej så var nästa gästartist en bra bit till. LaGaylia Frazier fullkomligen stormade aulan med sin kraftfulla och känslofyllda röst. Hennes version av ”Honey suckle rose” med kören som storband bakom var fyndig och fin.
Som avslutning på konserten fick hon dessutom hela publiken att stå upp och dansa till Pharrell Williams ”Happy”. Det tolkade också vad jag kände, denna Caprice gav livsmod.