I höstas gästade den virtuose italienske gitarristen Aniello Desiderio Uppsala gitarrfestival och spelade då latinamerikansk, mest argentinsk musik. I tisdags var han tillbaka, nu med ett program som upptog verk av spanska och italienska tonsättare.
Gitarren ser nästan ut som en ukelele i den björnlike Desiderios händer men han trakterar den ömt och varsamt. Instrumentet har en mjuk snarare än gnistrande ton som det kan få i andra mästares händer. Bravurnummer som Albeniz’ "Asturias" och Rodrigos "Fantasia Sevilla" spelar han mycket rubaterat; ibland nästan dröjande, ibland kraftfullt, alltid personligt och nyansrikt.
Det var roligt att två italienska kompositörer fanns med. Vi hörde den första av Mauro Giulianis tekniskt krävande "Rossiniana-sviter" med teman från bland andra "Italienskan i Alger". Ett mycket underhållande stycke med det rossiniska goda humöret väl bevarat. Helt annorlunda var Carlo Domeniconis märkliga stycke "Koyunbaba" av vilket vi fick höra en sats. Verket är inspirerat av musiken i Turkiet där tonsättaren vistats mycket. Vackra melodiska partier växlar med intensiva passager och de för orientalisk musik typiska glissandi förekommer ofta. En mystisk legend om namnets ursprung gjorde upplevelsen ännu intensivare.
Som extranummer spelade Desiderio "Gnossienne 1" av minimalismens grundare, Eric Satie, och som artisten själv kommenterade: musik behöver inte en massa toner för att vara stor konst.