Isabelle Faust spelade med stor inlevelse när hon tog sig an några av Johann Sebastian Bachs sonater för violin och basso continuo.
Konsert
Isabelle Faust, Kristian Bezuidenhout & Kristin von der Goltz
UKK
Torsdag 23/2
Man kan ju tycka att en artist av så stora internationella mått som tyska violinisten Isabelle Faust skulle kunna ha fyllt hela stora salen i UKK med publik. Nu framträdde hon ”bara” i Sal B, som visserligen var utsåld men ändå. Kanske var det ett medvetet val av henne, att möta publiken så nära som det blir här. Det var bara att tacka och ta emot, det blev en klart intim atmosfär att se henne och medmusikanterna så nära.
Även förra gången hon var här, för fem år sedan, handlade det om Johann Sebastian Bach (1685–1750). Även på detta besök var han i nästan totalt fokus. 2018 var det hans underbara solosviter för violin, piano och cello. Nu handlade det främst om några av hans sonater för violin och basso continuo. Det senare kan översättas ungefär med tidens ord för kompband, begreppet kunde fyllas av olika instrumentkombinationer, även om det var vanligast med cembalo plus cello. Så var fallet denna kväll, med sig hade Faust skickliga och välmeriterade cembalisten Kristian Bezuidenhout och cellisten Kristin von der Goltz.
Isabelle Faust, Kristian Bezuidenhout och cellisten Kristin von der Goltz var en mycket samspelt trio när de spelade i Uppsala.
Bachs musik är ju så komplex att det är svårt att sammanfatta honom på några enkla rader. Men det som imponerar lika mycket som bredden var hans förmåga att samtidigt som han gjorde så lagbunden och teoretiskt klurig musik få den att bli så vacker. Han kunde gå från det rustikt jordnära till det sirligt eleganta på ett sömlöst sätt. Han fångade vemodet i livet likaväl som en sprudlande glädje.
Isabelle Faust hör till den absoluta världseliten på just hans musik så det var förstås julafton att få höra henne och de andra två framföra musiken. Så mycket bättre görs den nog inte. Och något fel på inlevelsen och kärleken till den från musikerna var det verkligen inte. Detta om det så rörde sig om innerliga passager eller fullt ös. Man undrar om inte Bach gärna emellanåt hade spelat i ett hårdrockband om han levat nu?
Frågan är lite ändå om inte urvalet kunnat gjorts bredare. Fem sonater och en fuga blev aningen likartade efter varandra. Bara en randanmärkning, det finns mycket att upptäcka i musiken som på något vis förhåller sig så tidlös trots de århundraden som förflutit. Roligt också att trion valt att spela Bachs föregångare Franz Bibers Sonat nr 5. Den stack ut på ett omväxlande sätt med sin relativa enkelhet.