Biografi
Johan Hilton
Den siste teaterdirektören
Natur & Kultur
Efter några artiklar om Benny Fredrikssons chefskap på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i Aftonbladet hösten 2017 säger han upp sig. Tre månader senare tar han sitt liv. Ytterligare några månader senare fälls Aftonbladet i Pressens opinionsnämnd för att ha "grovt brutit mot god publicistisk sed" med dessa artiklar.
Vad var det som hände och vem var Benny Fredriksson? Kulturchefen på Göteborgs-Posten, Johan Hilton, försöker svara på båda frågorna i boken "Den siste teaterdirektören".
Hösten 2017 dominerades medierna av nätkampanjen metoo, ett upprop mot sexuella övergrepp och patriarkala strukturer på arbetsplatser som startat i USA. I Sverige handlade det mest om Kulturprofilen och Svenska Akademien, inlett i DN med vittnesmål från flera kvinnor. Även andra kulturprofiler skärskådades i flera tidningar.
Men hur gick resonemangen på Aftonbladets redaktion inför publiceringarna om Benny Fredriksson? Varken dess dåvarande kulturchef, Åsa Linderborg, eller den då ansvariga utgivaren har varit villiga att uttala sig för Johan Hilton om den uppenbart usla faktakollen och avsaknaden av genmäle. Det är förstås en brist.
Ej heller de som samlade in anonyma vittnesmål om Benny Fredrikssons chefskap har velat medverka i boken. Men flera andra har gjort det. Ett hundratal intervjuer, många med kända namn i teatervärlden, samt Fredrikssons egna anteckningar och brev, ligger till grund för den genomarbetade texten.
Berättarstrukturen påminner om ett filmmanus. Vartannat kapitel rör dagarna runt Aftonbladets publiceringar. Vartannat är uppbyggt som ett grekiskt drama i fem akter om Benny Fredrikssons uppväxt och karriär, från ett torftigt hem till skådespelaryrket, chef för Kulturhuset Stadsteatern år 2002 och chef för hela Kulturhuset 2013. Johan Hilton menar att Fredriksson blev bergtagen av uppgiften. Han var briljant på att utveckla en repertoar som lockade mer publik, men mindre bra på att hantera konflikter och han drev upp arbetstempot väl hårt.
Mycket av härvan runt Benny Fredriksson skildras som viskleken, där naiva kommentarer växte till att bli en häxjakt som hanterades slappt journalistiskt. Det är upprörande läsning om en av de mörkaste tiderna i svensk presshistoria och om en passionerad teaterman som lät jobbet växa honom över huvudet.