Det är årets vackraste dag, strålande sol och molnfri himmel. Det är verkligen vår i luften. Och just denna dag har Kungliga Akademiska Kapellet valt för sitt konsertframförande av den mest intagande musiken i hela Niebelungens ring - första akten ur Valkyrian, den där våren mycket hörbart sparkar upp dörren till Hundings dystra boning. "Var det någon som gick eller kom?" frågar Sieglinde. ""Ingen gick; men det var våren som kom", svarar Siegmund och så vidtar den innerliga, älskliga och oändligt vackra dialogen mellan de två älskande. Det måste ha varit en dag som denna då Wagner skrev den.
Första akten börjar emellertid med ett ruskigt oväder, utmärkt gestaltat av orkestern. Sedan går det litet trögt framåt ett tag. Siegmunds sorgliga historia blir inte riktigt engagerande, och Hunding (Johan Schinkler) kontrollerar sin vaknande vrede ganska väl, om man säger så. Men när han har somnat och Siegmund (Lars Cleveman) och framför allt Sieglinde (Charlotta Larsson) tillsammans sjunger ut sin kärlek till varandra lyfter föreställningen på rosafärgade vingar mot aulataket. Det är helt underbart. Det är solisternas dag.
Den för dagen förstärkta orkestern har förstås också sin del i framgången. Den lät förträffligt och de viktiga blåsarna var på det hela taget mycket bra konserten igenom. I den första, helt instrumentala, avdelningen bjöd den på fylligt och välklingande musicerande. Ur förspelet till första akten av Ragnarök spelades Morgonrodnad, Soluppgång och Siegfrids rhenfärd, vackert och med den klang och volym som dessa stycken kräver. Siegfrids sorgmarsch ur tredje akten av Ragnarök var dramatisk och man kunde i hjärtat känna den hopplöshet om världens framtid som råder efter hjältens död - det är inte svårt att finna dagsaktuella paralleller. Valkyrieritten från tredje akten ur Valkyrian har använts som bakgrundsmusik i en mängd sammanhang och har transkriberats till i stort sett varje tänkbar kombination av instrument. Nu spelades den enligt partituret, utan krusiduller, och för min del saknade jag inte valkyriornas glada tillrop till varandra, oundvikliga i alla scenframföranden.
Det är verkligen en bragd av Stefan Karpe och Akademiska Kapellet att ta sig an och gå iland med en så stor och storartad produktion som denna. Jag vill inte ens tänka på hur många repetitionstimmar som måste gått åt. De betalade sig emellertid med råge; det blev en härlig upplevelse som av aulapubliken belönades med stående bifall av ovanlig längd och styrka. Och vilken tur med vädret!