Romaner
César Aira
Sömmerskan och vinden, Middagen
Övers. Djordje Zarkovic
Bokförlaget Tranan
Det märkliga med argentinaren César Airas romaner verkar vara att han är som mest intressant när han inte försöker vara originell. Alltså när hans omtalade magi knuffar berättelsen i en helt oväntad riktning.
Texten somnar när han skriver otänkbart, groteskt och urspårat, medan den lever vitalt när han med stor känslighet beskriver vardagen i sin hemstad Coronel Pringles, den som skapar en sådan underbar hemkänsla i de två kortromaner som nu föreligger i svensk dräkt: "Sömmerskan och vinden" samt "Middagen".
"Middagen" är ett slags zombieskräckelfantasi i kombination med ungkarlshopplöshet, "Sömmerskan och vinden" däremot är en Patagonienhyllning från låg och hög höjd, en frodigare och folkligare växt där Pringles kommer närmare med en småstadskaraktär som möjligen kan beskrivas som charmig.
Och så länge vi får följa den underbara sömmerskan i hennes ansträngningar att skapa den ultimata bröllopsklänningen bland ungar och rätt så hopplösa män där i hemkvarteret, eller när vi får sjunka ihop med den arbetslöse, fullständigt initiativlöse 60-åringen i "Middagen", han som parasiterar på sin mammas mat och bostad och tycker att det mesta i livet suger – så länge är det god litteratur.
Men sedan drar en zombiearmé genom Pringles gator och suger endorfinerna ur allas hjärnor. Eller så flyger sömmerskan i väg högt ovanför Patagonien, som vore hon ett luftskepp buren av sin egen skapelse. Och när magin sätter in, då kollapsar förtrollningen, märkligt nog. Oavsett vilken symbolik man nålar fast, döda-levande, minne-liv, landskapets förtrollning och människans avförtrollning, oavsett allt sådant så blir det inte alls bra. Det blir spekulativt och självdödande, som att byta från en roman till en serietidning.
César Airas fint utmejslade alldagligheter kombineras ofta med korta, essäistiska stycken, där verkligheten och våra förklaringsförsök av densamma granskas. De samsas sömlöst med den lite gråmelerade realismen, men de samsas inte alls med den karnevalsartade spräckligheten när texten drar i väg. Synd på det behändiga formatet och handlaget. Den argentinska vardagligheten är magi nog utan att hottas upp med fantasterier, abrupt inkastade som vore författaren plötsligt uttråkad av sin egen rutin.