Handlingen i "Hemma" byggs upp kring ett antal föremål som alla har en sak gemensamt: de används till att förvara, stänga in och fängsla. Trollkarlslådan i det inledande kapitlet har något gemensamt med den mårdfälla som dyker upp senare, och likaså med den trälåda som en av romanens bifigurer ska ha låsts in i som liten. I berättelsen finns även trånga och tillbommade utrymmen, såsom ett sovrum som av säkerhetsskäl reglas inifrån och en lägenhet som av en ägare med samlarsyndrom förvandlats till en ogenomtränglig labyrint. På ett symboliskt plan kan föremålen stå för allt som hindrar en människa från att leva som hon vill, och från att komma underfund med sig själv. Så kan de tolkas i "Hemma", en roman om livsval och uppbrott, och om det förflutnas makt över nuet.
Judith Hermann blandar skickligt samman närmast surrealistiska element och skräckfantasier med vardagliga detaljer. "Hemma" är en berättelse som till övervägande del är jordnära och statisk, men ändå bitvis dunkel och mångtydig. Romanens icke namngivna berättarjag är frånskild och bor numera ensam i ett ensligt hus i en liten by vid den tyska kusten, där hon arbetar på sin brors pub nära stranden. Hon har en fortsatt vänskaplig relation till sin före detta make Otto som är en manisk samlare och prepper. Kontakten med parets vuxna dotter Ann är lika med de koordinater som hon ibland skickar till de icke namngivna anhalterna på sina resor.
Berättelsen börjar emellertid med en tillbakablick på en märklig händelse i huvudpersonens ungdom, då hon en dag erbjöds att bli assistent åt en trollkarl i det klassiska tricket med att såga itu en kvinna i en låda. Hon vågade prova att bli instängd i lådan men av skäl som hon nu inte längre minns avstod hon från den planerade turnén. Trettio år senare präglas hennes liv av samma ambivalens som då, och hon styrs av det som händer i hennes vardag: arbetspassen på den av brodern halvhjärtat skötta puben, mården som härjar på hennes vind, den nya bekantskapen med grannen och konstnären Mimi samt det ordknappa förhållandet med grisbonden Arild.
Liksom i Judiths Hermanns böcker "Sommarhus, senare" och "Bara spöken" byggs handlingen upp av relationer. Hon imponerar med sin stilistiska precision och med förmågan att skapa en dynamik mellan romanens karaktärer. De minutiösa beskrivningarna av personernas gester och reaktioner som ska levandegöra varenda replik gör dock texten bitvis banal. Även skildringen av konstnärsyrket är som ofta i dagens romaner klichéartad. Huvudpersonen är därtill vagt tecknad, och lika vagt skissade är de namnlösa platser där berättelsen utspelar sig. Det kanske är tänkt att ge historien en poetisk och gåtfull prägel, men Judith Hermann når aldrig samma grad av konstnärlig fantasi som till exempel Deborah Levy gör i "Simma hem", också det en berättelse där vatten och hav hela tiden är nära.
Judiths Hermanns språk är hennes främsta styrka, något som översättningen återger väl, men inte perfekt. När en av personerna under en strandpromenad sägs gå på "den torrlagda watten" önskar jag att översättaren i stället för att skapa en svensk neologism hade nöjt sig med "tidvattenzon" eller "strandzon", eller varför inte "torrlagd strand". Sammantaget är "Hemma" dock en fin läsupplevelse, men den är också en läsupplevelse i mängden.