"Jag dör hellre av passion än av tristess."
Klassisk musik hörs redan vid trappan upp till utställningshallen i Fyrishov. Det är bara att gå in, ingen kö, men inne i första rummet får vi gå lite om varann för att inte skymma. Runt tio, femton besökare har hittat till utställningen fastän klockan bara är runt två en helt vanlig torsdag.
Men det är klart – utställningen har haussats upp en del, marknadsföringen har varit påkostad, så även inträdet, så att säga. Det är mycket pengar för att se Van Gogh Alive, särskilt om det handlar om en familj med ett par, tre barn. Barn räknas som ungdom redan när de fyllt sju och får då betala 175 kronor. Vuxna betalar 225 kronor per skalle.
Men upplevelsen då? Jaaa!
När jag kommer in i det stora rummet, efter att jag passerat en mörklagd gång, åker axlarna ner och mungiporna upp i ett enda stort leende. Jag blir stilla, tar in. Upplevelsen är direkt, hel, förunderlig och ständigt föränderlig. De gigantiska dukarna placerade runt väggarna, i taket och på golvet, på höjden och bredden, visar ett 40 minuter långt bildspel. Då och då visas samma bild på samtliga dukar vilket får en att omfamnas av van Goghs intensivt gula solrosor inspirerad av Montmartres blommande trädgårdar. Härligt.
Besökaren tas med på en resa genom konstnärens arbete och liv under hans tioåriga karriär. Från hemlandet Nederländerna, vidare till Paris, Arles, Saint-Rémy och Auvers-sur-Oise. Musiken följer bilderna och blir mörk under hans år på mentalsjukhus, ljus och livfull när hans penselföring blir passionerad och djärv.
Det är mäktigt att se olika versioner av van Goghs självporträtt samtidigt.
När jag kommer in i salen hörs ett ångloks pustande ur högtalarna och på flera av dukarna visas rörliga bilder där tåget tuffar fram under en klarblå himmel med böljande lätta molntussar. När tåget tystnar hörs i stället lugn pianomusik och jag omsluts av van Goghs klassiska solrosor. Det är lätt att bli kvar, sätta sig på en av de utställda pallarna i rummet och bara glömma tiden utanför.
I sista rummet finns två stativ uppställda där besökare kan prova på att teckna med videohandledning. Papper och pennor finns tillhands.
Där finns också en ingång till en helt spegelbeklädd kub full med solrosor. Effekten låter inte vänta på sig. De verklighetstrogna blommorna syns i varenda hörn av det lilla utrymmet.
En spegelkub där solrosor syns i varje vrå avslutar utställningen.
I det första rummet går det att läsa mer detaljerat om Vincent van Goghs liv och konst. Informationstavlor blandas med citatmålningar direkt på väggarna. Tyvärr fastnar mina korrläsande ögon på alltför många upprepningar och översättningsmissar men jag bestämmer mig för att inte vara så kritisk till just detta. Där finns även en av hans, enligt utställningstexten, mest populära målningar uppmöblerad med den mörkgula sängen och väggkrokar i trä där hatten hänger på svaj. Målningen var en av konstnärens egna favoriter och visar hans sovrum i Yellow house i Arles. Första versionen målade han år 1888, originalet hänger i Van Gogh Museum i Amsterdam.
Besökarna ville gärna lära sig att teckna via en handledningsvideo i sista utställningsrummet.
Det utlovas en upplevelse för alla sinnen där doft ska integreras. Det slår mig när jag kör tillbaka till redaktionen att jag med min doftkänsliga näsa, inte märkt något alls av vare sig kardemumma, citron eller mysk. Det var synd.
Var det värt priset? Om det varit för några år sedan, nej. Att betala 1 150 kronor för mig, maken och fyra barn fanns inte i budgeten. I dag när jag kan gå ensam skulle jag säga ja, helt klart värt ett besök.