Pia Johansson, Anna Carlson och Crister Olsson.
Teater
Arsenik och gamla spetsar
Uppsala stadsteater
Regi: Philip Zandén
I rollerna: Anna Carlsson, Pia Johansson, Jesper Feldt, Henrik Johansson, Linda Kulle, Daniel Engman, Yoel Escanilla, Harry Friedländer, Mikael Odhag, Christer Olsson, Freddy Åsblom, Anna Azcárate
Premiär: 15 oktober
När den gedigna ensemblen på tretton personer tar plats på stora scenen till tonerna av jazz, sparkas vad som ska komma att bli knappa två och en halvtimmes matematiskt preciserad spring-i-dörr-fars igång. Pjäsens två strålande matronor – systrarna Martha och Abbey spelade av Pia Johansson respektive Anna Carlson, har i sitt hem dragit igång vad som bara kan beskrivas som en ofrivillig dödshjälp för herrar utan nära släkt och vänner.
Brorsonen Mortimer, som har haft den stora olyckan att råka bli något så hemskt som en teaterkritiker (”någon måste ju göra det också”, muttras det besviket av kvarterets pastor) blir snabbt indragen i fastrarnas barmhärtighetsmord och snart är hela grannskapet involverade. Karaktärer som herr Hitchcock (nej, förlåt, Hickock) doktor Einstein (nej, inte den Einstein), Teddy Roosevelt (eller någon som i alla fall tror att han är det) och Frankensteins monster (eller någon som i alla fall ser ut som honom) poppar alla upp som gubben i lådan till synes på beställning.
Henrik Johansson, Daniel Engman, David Rangborg, Yoel Escanilla och Mikeal Odhag.
När Mortimers fästmö vid ett tillfälle utbrister ”jävla recensentjävel!” och smäller igen dörren blir jag genast orolig att jag snart ska bli lika illa omtyckt som honom. Men oron skingras strax, för det är nämligen förvånansvärt befriande att bevittna detta lustspel i 30-talets Brooklyn. Den Papphammarska slap-sticken får publiken att utbrista i otaliga skrattsalvor, och jag sitter med ett leende på läpparna föreställningen igenom. Kanhända blir det några få överspelade buskis-element kring dramats kärlekspar, men allt som får mig att glömma den bistra verkligheten utanför teaterns dörrar är just nu mer än välkommet. Scenografi och kostym är en fröjd att vila ögonen på och skulle förmodligen få manusförfattaren Kesselring att nicka belåtet.
Anna Carlson och Pia Johansson.
När Anna Carlssons Abby med bestämd stämma förklarar hur det inte är mer än rimligt att systrarna får ha sina privata nöjen för sig själva, känner i alla fall jag mig helt övertygad om att hon har rätt, även om det privata nöjet råkar innebära att giftmörda ensamma män.