Konsert
Soulpack & Andreas Hellkvist Trio
Katalin
Lördag
Det är många år sedan jag hörde den första upplagan av Soulpack, någon gång i mitten av 80-talet. Ojojoj, runt 35 år sedan, åren går. Redan då var musiken de spelade rejält patinerad, men av det slag som har en känsla av tidlöshet över sig. Klassisk soul av ädlaste slag lär stå sig ett bra tag till. Gruppen somnade av efter ett antal medlemsbyten i början av 90-talet men vaknade ur Törnrosaslummern 2012 och har funnits i lite olika uppställningar sedan dess.
Sångaren Johan von Feilitzen, trummisen Per Åke Persson och saxofonisten Olof Åslund har varit med sedan starten. Gitarristen och pianisten Mats Brandemark är veteran med ett antal olika konstellationer genom åren och gitarristen Pix Sjöholm likaså. Senaste tillskottet till blåssektionen är Marcus Alm – ny för kvällen – som spelar med trombonisten Claes Ågren. Anders Forsberg spelar orgel och Rolf Viberg basen. Kören Mariahelena Persson och Carin Mattsson bidrog förutom skönsång med ett rejält hålligång på scenen.
Gruppen har ju som sagt haft lång tid på sig och samspelet sitter perfekt. Det är en tajt ensemble trots att det är så många musiker som ska samsas. Emellanåt kunde det låta lite jämntjockt och den för kvällen ovanligt hese von Feilitzen kom inte alltid fram så bra som han borde, men det är randanmärkningar. Soulpack kan sin musikhistoria (de kanske kan få statsbidrag som kulturbärare) och de nyskrivna låtarna smälte in fint med klassiker som avslutande ”Dancing in the streets” liksom evergreens som ”Take me to the river” och ”Higher”. Kanske dags för den där plattan med bara de egna låtarna på nu.
Det förvånar att det inte blev mer dans från den talrika publiken förrän mot slutet. Ibland fullkomligen kokade det på scenen.
Orgelfantomen Andreas Hellkvist som inledde kvällen med sin trio har valt en annan klassisk musiktradition, orgeltrion. Som vanligt när man ser och hör denne klaviaturens trollkarl verkar instrumentet som framvuxet ur honom själv. Det verkade som att det finns en organisk förbindelse till den gamla Hammond B3:a han dompterar. Det går knappt att förstå hur händer och fötter kan samarbeta så fantastiskt.
Gitarristen Samuel Hällkvist hamnar lite i skuggan av sin namne men är även han en mycket skicklig musiker som tillsammans med hårdbankande trummisen Daniel Olsson var en förutsättning för resten.