Det är faktiskt bara tre år sedan Weeping Willows återkom till rampljuset efter ett längre uppheåll. Albumet "The time has come" blev en stor framgång och släppte uppenbarligen loss kreativiteten. Sedan återkomsten har det blivit ytterligare tre album, varav två med jultema. Till det kan läggas landsomfattande turnéer, festivaler, utsålda Globenkonserter och Svensktoppssuccéer. Weeping Willows har rätt och slätt blivit ett folkkärt band, två decennier efter starten.
På torsdagskvällen när det var dags för årets julkonsert fanns både inbitna fans och lite nyare anhängare på plats i Uppsalas konserthus. Kvartetten Magnus Carlson (sång), Ola Nyström (gitarr), Anders Hernestam (trummor) och Niko Röhlcke (dragspel, gitarr och klaviatur) var förstärkt med Caroline Wallin Perez (klaviatur och sång), basisten Anders Kappelin och sist men inte minst en blåssektion bestående av Per Ruskträsk Johansson och Goran Kajfes.
Tillsammans utgör de ett extremt väloljat maskineri som lojalt backar upp Magnus Carlson. Antalet solon är få. Men Ola Nyström får visa vilken fin gitarrist han är i "My love is not blind", och Per Ruskträsk Johansson tillåta ta ut svängarna med saxofonen i "Merry Christmas baby". Dessutom måste man imponeras av trummisen Anders Hernestams följsamma spel.
Magnus Carlsons röst med dess karakteristiska toner av Roy Orbison och Morrissey håller precis som vanligt hela vägen. Den här kvällen avslutar han med en innerlig version av "Holy Night".
Då har vi dessförinnan fått höra covers på jullåtar av just Roy Orbison ("Pretty paper"), Glasvegas ("A snowflake fell"), Stevie Wonder ("Someday at Christmas") med flera. Weeping Willows blandar upp kompotten med en hel del eget material, varav flera saknar julstämpel. Klassiker som "The burden", "Blue and alone" (ledmotivet till SVT:s Pistvakt) och "Broken promise land" låter bättre än någonsin liksom Magnus Carlssons fantastiska version av Jill Johnsons "Eternal love" ("Kärleken är").
Sammanfattningsvis blir det en mycket fin julkonsert utan särskilt mycket mellansnack. Musiken står verkligen i centrum och varför skulle den inte göra det med sådana musiker och en sådan sångare? Weeping Willows tycks trivas med att spela inför en sittande konserthuspublik, vilket kanske pekar ut riktningen för bandet. Ingen skulle väl bli förvånad om de i likhet med exempelvis Bo Kaspers Orkester, Tomas Ledin och Orup sätter upp en krogshow inom en inte alltför avlägsen framtid.