Det blåser över vindpinade vidder på projektorduken när Sofia Jannok drar igång sin blandning av pop och traditionell musik med sång på samiska. Det är en ganska märklig mix som ibland träffar rätt, men ofta landar i Melodifestivalpop som drar för mycket i en Roger Pontare-riktning. Mycket av den potentiella styrkan i musiken går förlorad i de endimensionella arrangemangen.
Lättsmältheten som de popiga inslagen ger gör att musiken passar in i de flesta sammanhang och många verkar ha lätt att ta den till sig. Stora salen i Konserthuset är nästan fullsatt den här kvällen. Det ger också Sofia Jannok en stabil plattform att föra fram sina budskap på. De handlar om en rättfärdigad ilska över hur de samiska områdena i norra Sverige exploateras av gruvnäringen och hur den samiska befolkningen förtrycktes tidigare och fortfarande förtrycks.
Rasismen i landet går upp och ner med konjunkturen, men utan att det uppmärksammas särskilt mycket diskrimineras samerna till den grad att Sverige gång på gång fått kritik från FN för att landet bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Genom sin musik har Sofia Jannok blivit den kanske främsta företrädaren för samernas rättigheter, vilket inte alls är dumt. Fredagskvällens mellansnack är välformulerade, klargörande och roliga. Som historien om hur hennes morföräldrar skiljdes åt men träffades igen och hur den där forskaren berättar om en otillgänglig plats långt uppe i Norrland, som visar sig vara Sofia Jannoks hem. Hon lyckas också förmedla frustrationen i norr utan att det känns för påträngande eller anklagande.
Musikmässigt är konserten som bäst när det är som mest avskalat och melankoliskt. Med bara ett kompinstrument öppnar sig fler dimensioner medan det blir platt när hela bandet spelar. Då och då öppnar ljudmattorna upp sig och man får en aning om hur kraftfull musiken kunde ha varit med ett bättre upplägg. Nu blir höjdpunkten extranumrets a capella där landskapen på projektorduken tar plats även på scenen.