Komedi
Titel: Den fallande stjärnan
Visas på: Filmstaden
I rollerna: Dominique Abel, Fiona Gordon, Philippe Martz
Regi: Dominique Abel, Fiona Gordon
Speltid: 98 min
Betyg: 2
Baren Den fallande stjärnan är som hämtad rakt ur Aki Kaurismäkis värld. Från neonskylten vid ingången och jukeboxen i hörnet till den blågrå färgskalan märks det att den belgiska duon Dominique Abel och Fiona Gordon hämtat inspiration från sin finländske föregångare. Bryssel blir här förvandlat till ett frankofont Helsingfors – fyllt av ödsliga kajer, melankoli och ensamma män med trofasta hundar.
Men också av slapstick. Abels gängliga fysik lånar sig väl till den kufiske bartendern Boris, som i filmens inledning oförhappandes blir anfallen av en bitter hämnare med armprotes. Det visar sig att han jagas av skuggor från det förflutna, och för att undkomma sin förföljare iscensätter han tillsammans med kollegorna från baren en avancerad plan som involverar kidnappningen av dubbelgångaren Dom (Abel igen). Samtidigt försöker Doms separerade fru, privatdetektiven Fiona (spelad av Gordon), följa spåren efter sin försvunne make. Som sig bör utmynnar allt i en väldig soppa, fullspäckad med referenser till såväl Charlie Chaplin som amerikansk noirfilm.
Om ena benet i firma Abel-Gordons humor återfinns i det lakoniskt korthuggna, står det andra fast förankrat i dess motsats – det utlevande uttrycket från cirkus och pantomim. Duon har en bakgrund inom fysisk teater och låter ständigt sina rollfigurer explodera i vilda gester, dans och akrobatik. Det är en rak, fysisk form av humor som i en värld av verbal ironi numera är ganska ovanlig. Svårigheten med denna fysiska filmhumor är att den inför kamerans blick lätt framstår som yvigt enkelspårig. Det fåniga och färgstarka kan onekligen vara frigörande, men kräver en alldeles speciell fingertoppskänsla för att lyckas. Den fysiska humorn bör också innehålla ett mått av oförutsägbarhet, av risktagande – en känsla av att något står på spel.
Problemet med Abel-Gordon är att de signalerar sina skämt så tydligt att när de väl anländer är den komiska effekten punkterad på förhand. Vi förstår av alla knasigheter att det är en komedi som utspelar sig, men de tvångsmässigt excentriska rollfigurerna blir aldrig särskilt roliga. På sin höjd en smula gulliga i sin vilsenhet uppe på den stora, vita duken.