Om barndomen kunde konserveras i en burk med blått formalin så skulle Caroline Cederquists höra hemma i skräckkabinetten. Hennes debut är en djupdykning ner i klaustrofobiska minnen av en barndom fylld av ångest, äckel och avsky i en värld befolkad av monster och psykopater. Som läsare vill man fort fly denna värld, men Cederquists berättarröst släpper inte taget om en.
Titeln på boken för förstås tankarna till den franske 1600-talsfilosofen Descartes berömda grundsats: "Jag tänker, alltså finns jag." Men barnet Caroline kan inte tänka och hon har ingen fast punkt i tillvaron. Hennes vara är reducerat till den basala livsuppehållande åtgärden som är andningen. År efter år ligger hon bedövad av skräck i sin säng om nätterna och hoppas att inga skrik kommer att genljuda i lägenheten och att ingen full pappa eller styvpappa ska komma in och "pilla" på henne, som de vuxna kallar det.
"Jag andas, alltså finns jag" inleds med en innerlig önskan om uppgörelse vid dödsbädden, då alla frågor ska bli besvarade och offrets domar äntligen få utdelas. Den vuxna Caroline – framgångsrik nyhetschef – får reda på att hennes förövare till pappa, som hon har valt att inte ha någon kontakt med på många år, ligger för döden. Caroline bestämmer sig för att åka och träffa honom – och hon tar med sig sin lilla dotter.
Bokens berättarjag brottas med viljan till förlåtelse i denna dödsdans av nutid, där den svage fadern bokstavligen ligger och ruttnar och ber om nåd, och minnena av den store mannen som gick omkring naken under sin morgonrock och söp och slogs eller klädde sig i kjol och blus och begick incest – vilket resulterade i att den sex år gamla Caroline blev inspärrad på psykiatrisk klinik.
I rasande takt färdas vi sedan framåt genom uppväxten, där plågoandarna avlöser varandra och aldrig tillåter Caroline någon ro. Här finns inga pauser, ingen reflektion, allt är innerligt outhärdligt.
När den självupptagna modern till sist lämnar Carolines pappa är det bara för att kasta sig in i nya destruktiva relationer, och när den tonåriga Caroline äntligen flyr hemmet för att börja på gymnasiet i en ny stad överlämnar hon sig åt en gift lärares stumma kyssar och tomma löften.
Ständigt refereras i boken till dagboksanteckningar där den kreativa sidan slutligen visar sig vara lyskraften och räddningen. Skådespelardrömmarnas desperata jakt på bekräftelse, terapins insikter och journalistutbildningen blir vägen till ett nytt och helt eget liv.