Metaroman
Kristian Petri
Tornet
Rönnells Antikvariat
Fasta telefoner hör snart historien till. Och liksom all historia har telefonins ett drag av fiktion över sig. Jag menar, hur verkligt känns egentligen växeltelefonister och telefontrådar kors och tvärs över gatorna?
Stockholmsmystikern Kristian Petri har tidigare visat att historiens förfrämligande kraft är en god grogrund till essäistiska metaromaner. Inte minst i sin slutsålda kultbok "Träsket" (2013), som handlar om den insjö på Östermalm i Stockholm, kallad just Träsket, där stadens invånare dumpade skräp och latrin i århundraden, och som fylldes igen först mot slutet av 1800-talet, när modernitet gjorde sitt intåg.
"Tornet" är i samma anda – och ett slags uppföljare. Denna gång är det telefontornet som förr i tiden tornade över Stockholms takåsar, uppfört ungefär samtidigt som Träsket torrlades, som står i centrum. Höjden av modernitet, menade somliga. En styggelse, sade andra. Nu är det sedan länge borta.
Kristian Petri skrapar på historiens yta. Det blir ett titthål i tiden. Inte större än en Trisslotts yta. Men stort nog att falla ned i. Boken är också ett telefontorn för Petris författarskap. Trådar möts i en försvunnen Petris övergivna arbetsrum, där en berättare har två febriga dygn på sig att gå igenom ett misslyckats bokprojekt.
Om du inte kan sluta stirra på bilden som illustrerar den här texten, och som alltså föreställer bokens huvudperson, skynda dig då att skaffa ett exemplar av "Tornet". Snart är de slut.