Roman
Colson Whitehead
Skurk-manifestet
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag
Ray Carney, känd från "Harlem shuffle", spelar en central roll också i den fristående fortsättningen "Skurk-manifestet". Sextiotal har hunnit övergå i sjuttiotal där Colson Whitehead gör nedslag i 1971, 1973 och 1976.
I den första av tre delberättelser försöker Carney lämna det kriminella livet men blir på nytt indragen – av en vit polis. De som tar mutor och tjänar på brottsligheten är nämligen svårast att bli kvitt för den som vill leva laglydigt. Harlem kallas inte för inte Guldkusten av vissa poliser. Stadsdelen blir närmast en självständig romangestalt, en medtagen och delvis uppbrunnen som tycks vackla mot sin undergång. Sirenerna ljuder som en aldrig tystnande refräng. Black Liberation Army jagas. Samtidigt utreder den så kallade Knapp-kommissionen korruptionen inom poliskåren. Den patrullerande tjänstemannen som tar 20 dollar för att riva en bot åker fast men chefer, advokater och politiker med långt värre saker på sitt samvete går fria.
Den andra delen handlar om en filminspelning där stjärnan Lucinda Cole plötsligt försvinner. De färgades liv i Harlem skildras där annars intelligent men också som underhållning, ungefär som de guidade bussturer genom fattigkvarteren som roar turisterna. I den avslutande berättelsen ska New York firas i ett 200-årsjubileum. Stadsförnyelse har blivit paradord men korruption och moraliskt förfall fortgår.
De tre berättelserna bildar ett prisma. Colson Whitehead vrider runt sitt tema, får det att framträda ur olika vinklar och i skiftande färgsättningar. Inte helt missvisande liknar förlaget boken vid "heist movies" (kuppfilmer), men Whiteheads litterära variant är både mer krävande och mer givande. Boken vimlar av karaktärer och kulturella referenser, ibland bromsas läsningen av tekniken men Whitehead skapar knivskarpa tvärsnitt av miljöer som torg, tunnelbanestationer och pubar.
Brottsskildringarna är också noggranna, ibland tröttande. Mest intressant är vad brottsligheten säger om samhället där den utspelas: fattiga, rasifierade människor har svårt att överleva på en spelplan som har skapats av vita och rika. Slaveriet må vara avskaffat men rälsen från den underjordiska järnvägen hörs sjunga mellan raderna, som en gång bluesens toner över sydstaternas bomullsfält.