Att ge sig av Àr att dö lite grand, sÀgs det i en fransk dikt, och det Àr just den kÀnslan av tomrum som infinner sig vid avskedets stund som Marie Silkeberg försöker framkalla i boken "Revolution house".
Diktsamlingen vibrerar, ja nÀstan svÀmmar över av den omöjliga kÀrlekens lÄngsamma farvÀl. I fem sviter varvas sinnliga prosalyriska tablÄer med luftigare, vackra diktfragment dÀr ett kvinnligt diktjag i loop skiljs och Äterförenas med diktens manliga du: "Att börja en morgon / I det som inte har nÄgon början eller slut / Glida in och ut ur sömnen / KÀnner vÀrmen frÄn hans fötter lÄr / [...] / Jag knÀpper upp hans skjorta / Stryker honom över magen lÄret könet / Sinnenas tid / Eftermiddagens flöde". Varje gÄng de ses Àr den sista. Hon Àr vit, frÄn Sverige och dessutom Àldre. Han Àr svart, frÄn Nigeria men boende i USA.
Ălskarna trĂ€ffas i hyrda rum och hus, alltid pĂ„ nya platser; Harlem, Manhattan, Vermont, New Hampshire, Atlanta. Tiden Ă€r 2017â2019, dĂ„ en vĂ€rmebölja drar över vĂ€rlden och Donald Trump Ă€r USA:s president. SĂ„ nĂ€ra nutid men redan oĂ€ndligt avlĂ€gset, Ă€ven i diktsamlingen. Det Ă€r ett olyckligt förĂ€lskat diktjag som desperat önskar uppgĂ„ i ett vi med sin Ă€lskare: "Om vi var en nation sĂ€ger jag." Men han förblir fri, undflyende: "Vi har inkompatibla personligheter sĂ€ger han. Vi Ă€r tvillingar. Vi Ă€r författare. Det gĂ„r inte. Men vi kan fuck." BegĂ€ret och den intensiva Ă„trĂ„n kan dĂ€rmed bara lindras genom massor av passionerat sex.
NÀr de inte Àr tillsammans reser diktjaget rastlöst och till synes planlöst omkring i vÀrlden. Ena stunden Istanbul, andra Fogdö, i dag Sierra del Ferrer, i morgon Belleville. Dessa repetitiva tidshopp och geografiska förflyttningar blir till slut poetiska ornament och en indikation pÄ att dikten fÀrdas i ett utstrÀckt inre tillstÄnd. Marie Silkebergs vÀlbekanta korta och explosiva diktrader blir hÀr till en sprÀngskiss över ÄtrÄn. Sms-meddelanden frÄn Àlskaren skjuter dÄ och dÄ in i texten och bidrar till nuets arkitektoniskt uppbyggda textvÀv: "Femtio Är sedan mÀnniskan landsteg pÄ mÄnen / I dag/ Vid en tid som kanske Àr precis nu / 21.35 / Jag ser mitt bröst nÀr en insekt biter mig / Mitt vita bröst / New York is burning skriver han".
Bokens kĂ€rlekspar Ă„terfinns redan i Marie Silkebergs förra diktsamling "Atlantis" (2017) och det USA som nu Ă€r deras mötesplats för just tankarna till en sjunkande kontinent. Diktjaget följer i spĂ„ren av de svartas historia, James Baldwins författarskap, slaveriet â och hon finner ett land som fortfarande Ă€r djupt prĂ€glat av rasism. Hon undgĂ„r inte heller kĂ€nslan av den brĂ€nnande skulden till historien genom hudens vithet.
Ibland stelnar diktens kÀrlekspar i sina roller av kvinna/man och vit (whiteness)/svart (blackness). Intentionen Àr god och synnerligen relevant, men det sker dessvÀrre pÄ bekostnad av att poesin dÄ riskerar att bli nÄgot platt i all sin ivriga upplysningsvilja. Bland botaniska trÀdgÄrdar, museer och kaféer glittrar dock förbipasserande frÀmlingars berÀttelser till, vilket hjÀlper till att levandegöra och lyfta budskapet.
BÀst blir boken nÀr Silkeberg lÄter diktjaget vagabondera sitt geometriskt vÀrldsomspÀnnande tomrum i ett öppet undersökande reflektionsarbete, sökande efter en fruktbar jordmÄn och ett du att slÄ rot i.