Utställning som lyfter viktiga frågor

I ljuset av skenande elpriser och den stundande energiomställningen ser Adam Rosenkvist en ambitiös utställning om vattenkraft, som knappast kunnat vara mer aktuell.

Konstnärerna som ställer ut är Ala Younis, Ali Cherri, Anja Örn, David Larsson, Fadlabi, Hanni Kamaly, Jesper Nordahl, Katarina Pirak Sikku, Padmini Chettur och Maarten Visser, Raqs Media Collective.

Konstnärerna som ställer ut är Ala Younis, Ali Cherri, Anja Örn, David Larsson, Fadlabi, Hanni Kamaly, Jesper Nordahl, Katarina Pirak Sikku, Padmini Chettur och Maarten Visser, Raqs Media Collective.

Foto: Pär Fredin

Recension2022-09-25 08:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konst

All that is solid melts into water

Uppsala konstmuseum

Från 23/9 till 27/11

I All That is Solid Melts Into Water på Uppsala konstmuseum undersöker elva samtida konstnärer vattenkraften som historiskt, politiskt och socialt fenomen. De ställer viktiga frågor om relationen mellan modernisering, människoförflyttningar och kulturarv – och svaren bränner.

En utgångspunkt i utställningen är Gustavianums samling av föremål från Nubien, vilken kom till Uppsala på sextiotalet. I en arkeologisk expedition försökte man rädda kulturarv innan det egyptiska prestigeprojektet Assuandammen tvingade människor att flytta, och Nubien dränktes.

Den sudanesiske konstnären Fadlabi knyter an till familjemedlemmars upplevelser av förflyttningen genom måleri, klagovisa och arkivfoton. Hanni Kamaly gräver i sin tur i naivisten Hilding Linnqvists skildringar från resor längs Nilen, som osannolikt nog sammanföll med de nubiska samhällenas sista tid på platsen. 

Dammbyggenas komplexitet skildras i flera verk genom det personliga, det lilla. Jesper Nordahls videoverk och målningar är särskilt starka. Med föräldrar som arbetade med ett dammbygge bodde Nordahl i ett svenskt bostadsområde i Sri Lanka som tonåring. Familjefilmer och återbesök i vuxen ålder varvas med material om byggets något dubiösa finansiering med svenska biståndspengar. Den egna barndomen förs på ett känsligt sätt samman med ett betydligt större skeende.

Flera verk i utställningen dröjer sig kvar, som Ali Cherris raffinerade och lätt magiska videoinstallation som utspelar sig i skuggan av en damm i Sudan. Urvalet är ambitiöst och vinner på att inte förenkla det komplexa ämnet.

Men det är inte utan att man blir lite mätt på de många och långa videoverken. Anja Örns små stiliserade skulpturer av forsande vattens rörelser och svall – en hommage till de många forsar vattenkraften dämt upp – lyser med sin poetiska enkelhet därför extra starkt.

Utställningen lägger nya lager till den vattenkraft som inte sällan framställs som oproblematisk. Det är svårt att inte se den i ljuset av de skenande elpriserna och den omfattande omställning som väntar, särskilt eftersom teknisk utveckling här ständigt bryts genom den mänskliga erfarenheten. Den hade knappast kunnat vara mer aktuell.