Recension
Uppsala Kammarsolister
Österbybruks herrgård
30 september
De spelsugna Kammarsolisterna har gett sig ut på en uppländsk resa med början i Österbybruks herrgård och med ytterligare sex anhalter. Resan ägnas Ludwig van Beethoven vars 250-åriga födelsedag ingen lär ha missat. Ensemblen spelade säsongen 2017-18 Beethovens sex sena stråkkvartetter, var och en försedd med en ”kommentar” av en modern kompositör. Två av dessa framförs på turnén, nämligen den sista stråkkvartetten no. 16, op 135, och ”Grosse Fuge”, op 132. Dessa enastående verk är kulmen på Beethovens grundliga omgestaltning av stråkkvartetten och har betraktats som ett testamente till eftervärlden. Med musikernas utsökta samspel och perfekta timing i verkens dynamiska växlingar blev det en stor upplevelse.
Konserten inleddes med Tebogo Monnakgotlas ”So Be It”, hennes kommentar till stråkkvartett no. 16. Verket inleds med en regnbåge av glissandi i alla stämmor, varefter ett Beethoventema presenteras. Det upplöses för att återfödas i ett energiskt parti som mynnar ut i ytterligare glissandi. Den fungerar utmärkt som kommentar till den följande kvartetten, vari Beethoven förefaller ha samlat all sin glädje och smärta. De första två satserna växlar mellan allvar och glättighet. Lento-satsen är outsägligt sorglig men skiftar i de allra sista takterna till dur med en förhoppning om ett trots allt lyckligt slut – och kanske blir det ett sådant; den sista allegrosatsen innehåller inga löften men väl ett hopp.
Molly Kiens har kallat sin kommentar till Grosse Fuge ”Confusion of Babel”, det som på svenska brukar kallas språkförbistringen. De fyra instrumenten spelar energiskt sina temata som aldrig får mötas. Desperat tycks de söka en samklang med de andra men så snart man börjar ana en sorts harmoni motsägs detta av musiken. Grosse Fuge, med sina stämmor som jagar varandra, kan uppfattas på liknande sätt. Detta monumentala verk, ursprungligen tänkt som en avslutande kvartettsats, vill spränga alla ramar. En otroligt energisk fugerad inledning förbyts plötsligt i ett milt, nästan älskligt parti. Sedan återkommer fugan, denna gång nästan vildsint spelad. Så är oväntat melodiken tillbaka och det kunde slutat här - men så enkelt får det inte vara. Först efter flera ansatser får Beethoven äntligen till ett värdigt avslut på detta mäktiga verk som vid det laget har tagit andan ur lyssnarna.