Genombrottslåten tycks ha blivit en trollformel för Alphaville-sångaren Marian Gold.
Konsert
Alphaville
Parksnäckan
Torsdag 10 augusti
Efter att ha sett Alphaville på torsdagen skulle jag kunna tro att genombrottslåten "Forever young" blivit en trollformel för sångaren Marian Gold. Han fyller 70 nästa år men har fortfarande klang i rösten och höll ett högt tempo i den halvannan timme långa konserten. Utan facit hade jag gissat på en betydligt yngre man. Fast en stund tog det att översätta en ung vacker man från förr till en korpulent man i hawaiiskjorta, även om just sången var påfallande lik.
Bandet startade för mer än fyrtio år sedan inspirerat av den brittiska syntrockvågen. I starten lär ingen av medlemmarna ha kunnat spela något instrument och låtarna mejslades mödosamt fram på syntar och trummaskiner. Men känslan för slagkraftiga melodier fanns där och det räckte. Idag är bara Marian Gold kvar, men det var hans röst som gjorde låtar som "Big in Japan", "Sounds like a melody" och "Dance with me" till stora hits.
Numera har Alphaville sättning som ett ordinärt rockband. Gitarristen David Goodes och trummisen Jakob Kiersch har varit med sedan 2003, Carsten Brocker på klaviatur har snart spelat i tio år med bandet och basisten Alexandra Merl kom med 2016.
Det kan låta som en typisk fördom om tysk rock men musiken var i stort sett genomgående ett slags diskomarsch i tvåtakt. Det är ett effektivt sätt att få en suggestiv ljudmatta men gav också en trötthet i öronen när det malt en längre stund. Det var egentligen först i den allra sista låten som tempot drogs ned en bit.
Marian Gold var dock en så sympatisk artist och scenmänniska så det gick lätt att förlåta. Jag blev själv överraskad över hur vitalt hela framträdandet kändes, hade nog förväntat mig ett pliktskyldigt uppradande av hitsen och lite publikfriande snack på det. Men Gold & Co verkade själva älska att spela låtarna med en genuin känsla. Imponerande!
"Hoping for the best but expecting the worst.
Are you gonna drop the bomb or not?" Texten i Alphavilles "Forever young" är tyvärr fortfarande lika aktuell, skriver UNT:s Björn G Stenberg.
De svenska sommarkvällarna är inte perfekta för musikshower med ljus och film i bakgrunden men det fungerade hyggligt ändå. Gold påminde oss om historien innan muren föll i "Summer in Berlin" med en talande film i bakgrunden. Färskare "Eyes of the next generation" satte klimatfrågan i centrum.
Som helhet blir konserten mer än en nostalgitripp till det förflutna. Alphaville visade sig ha mycket kvar att ge fortfarande och texten till deras största hit "Forever young" är tyvärr skrämmande aktuell även nu.