Klichéer ska man vara försiktig med. Väljer man att skriva i en etablerad och hårt standardiserad genre där klichén, den igenkännbara och utnötta bilden, ingår i själva grundupplägget, då måste man handskas med de där klichéerna på ett smart sätt, fylla dem med nya innebörder eller åtminstone leka med dem på ett någorlunda nyskapande och kreativt sätt. Annars blir det hela lätt en tom återupprepning av en berättelse vi hört till leda, en rekonstruktion av en bild vi för länge sedan sett oss mätta på.
Den postapokalyptiska dystopin. Ja, ni vet en sådan där Mad Max-värld där civilisationen sedan länge gått åt helvete och mänskligheten i stort sett reducerats till mördargäng eller ensamma vandrare på jakt efter det lilla bränsle eller den minimala föda som finns kvar på den sönderbrända jorden. Ett sådant scenario är sedan länge väl etablerat i det populärkulturella medvetandet. Ja, det är en kliché.
Ryska Jana Vagners debutroman ”Ön” kan sägas gestalta upptakten till en sådan postapokalyptisk värld. Anja bor med sin make och son i en villa en bit utanför Moskva. Plötsligt stänger myndigheterna av infarterna till alla större städer. Ett muterat virus (ännu en kliché) har snart orsakat en pandemi. All media, all kommunikation, stängs ner. Det blir med ens upp till varje enskild medborgare att själv hantera den katastrof som nu är ett faktum. Anja och hennes familj beger sig, tillsammans med svärfadern och makens exfru och lilla barn, samt ett par grannar, ut på vägarna. Målet är en stuga på en ö nära finska gränsen där de hoppas kunna undkomma det aggressiva viruset samt de många plundrare som börjat härja i de små byarna och längs vägarna. Resan ställer dem givetvis inför en rad yttre hot men också, vilket genren kräver, inför de egna inre demonerna.
”Ön” beskrivs av förlaget som en rysk ”The Road”. Det är falsk marknadsföring. Och en orättvis jämförelse. Cormac McCarthys koncentrerade roman om en fars och en sons resa genom ett postapokalyptiskt USA är ett mästerverk. Den lyckas just med det där: att ta en kliché, en nött bild, och fylla den med nytt innehåll, förhöja och förädla den, göra den till en egen, alldeles ny, bild. Jana Vagner har förmodligen inte haft samma höga konstnärliga ambitioner som McCarthy, därav att jämförelsen på sätt och vis är orättvis, men man kan ändå fråga sig vad det är för poäng med att skriva en roman i en sådan etablerad genremiljö utan att vilja utveckla genren.
Eller så har Jana Vagner faktiskt försökt göra just det. Här finns ett realistiskt anslag, ett psykologiskt perspektiv som möjligtvis vill utforska de mänskliga mekanismer som sätts i rörelse i en krissituation. Det är Anja själv som för ordet i romanen, vilket möjliggör ett slags introspektivt perspektiv. Kanske har Jana Vagner velat skänka genren ett större psykologiskt djup. Men detta står i så fall i skuggan av den raka, medryckande och underhållande spänningsroman som jag ändå tror att Jana Vagner i första hand försökt att skriva. Och visst, ibland är det hyfsat spännande. Det är välskrivet, men för det mesta alldeles för platt berättat. I slutändan blir ”Ön” varken tillräckligt djuplodande för att förmedla några verkliga insikter, eller tillräckligt spännande för att verkligen gripa tag.