"Vikarien" av David Norlin.
Roman
David Norlin
Vikarien
Weyler förlag
Den danske teologen David Brugge har beskrivit förundran som en process där man gör front mot förenklingen och håller såren öppna. David Norlins roman "Vikarien" andas en sådan förundran. Det är en berättelse med många bottnar. Romanen, berättad i jagform, handlar om Anna cirka 30 år, utbränd bildlärare som långsamt söker sig tillbaka till yrkeslivet som vikarie.
Och vikarie verkar hon förbli. Rektorn utnyttjar hennes närvaro så långt det bara går innan hon blir utlasad. Samma sak i det romantiska livet. Hon möter den frånskilde och lite äldre Thomas, med två barn, och en ytterst ambivalent relation till sin före detta fru. Anna blir vikarie också där, med undvikande löften om fast relation, utan utsikt att bli inlasad i kärleken.
Det är som om tillvaron har satt Anna på ett undantag där hon själv inte vill vara. Mamman är död och pappa pensionerad i en annan stad. Väninnan Malin som lever med man och barn visar bekymrat Anna sin omsorg. Allt får Anna att framstå som hjälplös och vilsen. Men det finns också ett lager av beslutsamhet och envishet hos Anna. Hon tar ord och löften på ett större allvar än den som har gett henne dem. Världen ska bli hennes, eftersom hon förstår den på ett annat och djupare plan än omgivningen.
Annas egen förundran kommer till uttryck inför en tavla på stadens museum. En porträtterad kvinna som låter blicken glida förbi betraktaren mot något annat. Anna återvänder till denna tavla och berörs av dess gåtfullhet, en gång tillsammans med en elev från skolan som har väckt hennes medkänsla och engagemang. Det är som om kvinnan på tavlan är hon själv och att David Norlin är konstnären som med varsamma penseldrag gestaltar henne i tunna ljusa färglager.
"Vikarien" rör sig mellan närhet och ensamhet, skratt och tårar. David Norlin har en förmåga att mejsla fram det sköra och det stora hos en och samma människa och berätta det med ett språk som ibland dras mot det mystiska. Här görs front mot förenklingar och såren tillåts vara öppna för ett långsamt läkande. Norlin tar därför god tid på sig. Romanen är på dryga 900 sidor, men bör inte skrämma någon. Den går lätt att läsa eftersom den är svår att lägga ifrån sig. Norlin är också psykolog. Det märks, men utan tillstymmelse av något tillrättalagt och stereotypiskt. "Vikarien" är en roman som sjuder av smärtsamt liv, men trots allt liv.