Så lite vi vet, om oss själva, andra och världen. Och så mycket vi måste lita på, ”för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden”, som det heter hos Tranströmer. Ibland händer saker som visar på vidden av tillitens ihålighet. Hur gör vi för att stå ut med ovissheten? Vi gör det inte. I stället konstruerar vi, berättar, ljuger – ofta så att vi tror oss själva.
Sigge Eklunds nya roman "In i labyrinten", den första helt fiktiva han skrivit, är till stor del ett slags grotesk iscensättning av det där mänskliga dramat. I en parafras på Madeleine McCann-fallet försvinner en elvaårig flicka, Magda Horn, från sitt hem i Bromma under tiden hennes föräldrar sitter på en restaurang i närheten. Vad har hänt? Vem är den skyldige? Frågorna kräver svar, få orkar framhärda i den dragiga öppenheten.
Ovisshetstemat, som återkommer på flera av romanens nivåer, är mäktigt, och märkligt oexploaterat litterärt. Eklund förmår utan tvekan att omsätta det i driven prosa. Det är en skicklig, på många sätt imponerande roman. Och spännande! Den höjer sig nog över de flesta andra samtida, svenska spänningsromaner, trots att man varken flåsar någon sadistisk mördare eller masochistisk polis i hälarna.
Berättelsen utvecklar sig till ett slags pusseldeckare, som kryssar mellan olika personers perspektiv – där finns pappan, mamman, en kollega till pappan och hans flickvän – och där nya horisonter blottläggs allteftersom läsaren färdas djupare in i den psykologiska labyrinten, för att återanvända titelns redan nötta metafor.
Och här framträder en paradox, en metanivå som på ett märkligt sätt undergräver romanens projekt: "In i labyrinten" är i sig själv, i sin form, ett exempel på just den rädsla för ovisshet som den gestaltar och utforskar. Den är närmast manisk i viljan att berätta, täta, knyta ihop. Ingenting i den litterära framställningen tillåts sväva fritt.
Det gäller inte bara på den berättartekniska nivån, utan också, och värre, på den språkliga. Hellre än att då och då utsätta texten för den ibland dragiga men syresättande öppenheten, täpper Eklund till luckorna med de invanda bildernas och formuleringarnas ekonomiska fuskbygge.
Är det en poäng? Jag vet inte, men jag tror att romanen hade vunnit på att låta läsaren själv erfara något av den ovisshet som personerna i romanen är underkastade.