Sci-fi/Komedi
Titel: Mickey 17
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Robert Pattinson, Toni Collette, Mark Ruffalo
Regi: Bong Joon-ho
Speltid: 137 min
Betyg: 2
Med ett växande antal diktatorkandidater runtom i världen växer behovet av proffsiga dubbelgångare. Den koreanska regissören Bong Joon-hos nya efterlängtade och försenade film "Mickey 17", baserad på Edward Ashtons sci-fi-roman "Mickey7", kommer med en smidig lösning. En höghastighetsskrivare spottar ur sig en ny upplaga av människokropp och själ, närhelst man behöver. Man önskar att Bong Joon-hos konstnärskap besatt samma förnyelseförmåga. Efter sina tidigare succéer "Parasit", "Okja" och "Snowpiercer" återvänder han med en film som bara hans mest devota fans lär uppskatta.
Året är 2054. USA:s maktelit har inte nöjt sig med Grönland och Kanada utan expanderat till andra världar. Den isiga planeten Nifelheim har fått äran att koloniseras av det ondskefulla politikerparet Ylfa och Kenneth Marshall (Toni Collette och Mark Ruffalo). Småskurken Mickey (Robert Pattinson) tar tillfället i akt att fly jorden. I desperation går han med på att bli klonad av forskare på det rymdskepp som studerar möjligheten att befolka Nifelheim.
Mickey måste alltså dö gång på gång och låta kropp, själ och alla minnen bli utskrivna på nytt. När den sjuttonde Mickey, utan forskarteamets vetskap, råkar överleva både en glaciärexpedition och en attack av krälare (Okja-liknande rymdvarelser) tvingas nummer sjutton konfrontera nästa klon som är både starkare och mer hänsynslös än han själv.
Trots enorma komiska ambitioner hörs inte direkt några skrattsalvor i salongen. Den kapitaliserade rymdens alla förvirrade känslor, intriger och konstiga regler känns helt lealösa. Timmarna hade gått snabbare om filmen varit absurt humoristisk som exempelvis kollegorna Quentin Dupieux och regiduon Daniels skruvade rullar. Hos Bong Joon-ho ekar den påstådda satiren "om odödlighet, överlevnad, identitet och de mörka sidorna av mänsklig kloning" tyvärr bottenlöst tomt.
Mickeys malande berättarröst – nödvändig i boken men alltför lättvindigt använd i filmen – dödar konsekvent varje minsta spår av spänning. Och sist men inte minst; kvinnorollerna är löjligt platta. Räddningen är Toni Collette – möjligtvis det enda skälet till att inte ge "Mickey 17" bottenbetyg.