I Russell Crowes regidebut ”The Water Diviner” bor döden i alla fyra element. Elden, som släckte så många liv under första världskriget. Jorden, som döljer skeletten för den som orkar gräva. Vinden, som sveper farliga sandstormar över de australiska vidderna. Och vattnet, där Eliza Connor dränker sig av sorg över sönerna som aldrig återvände från slaget vid Gallipoli.
Slaget lade grunden för två nationer. Ottomanerna såg det som en ärorik sista seger innan rikets undergång, och härföraren Mustafa Kemal Atatürk utnyttjade stoltheten när han åtta år senare grundade den turkiska republiken. Slaget var också ett elddop för Australien och Nya Zeeland, som för första gången slogs under egna flaggor, och det födde deras nationella identiteter.
Hundra år senare har producenter från de båda länderna samlats för att berätta en gemensam historia. I centrum står Joshua Connor (Crowe), som med hjälp av en slagruta – alltså en vanlig pinne – kan hitta vatten på den kargaste stäpp.
Efter fruns bortgång bestämmer han sig för att återföra sönernas kroppar till den australiska jorden. Förmågan att hitta vatten under jord blir värdefull när han når slagfälten, och nog behövs lite hokuspokus för att hitta rätt bland de tiotusentals skeletten.
Tillbakablickarna mot slaget är bland de bästa krigsscener jag sett på länge. I stället för eldstrider får vi se döende soldater skrika ut sin ångest i natten. Connors relation med en turkisk militär – charmigt spelad av Cem Y?lmaz – är kul, och symboliserar filmens bredare bromance mellan Turkiet och Australien.
Filmen har fått kritik för att inte ta upp folkmordet på kristna, som sammanföll med slaget. I Turkiets censurerade filmbransch skulle ett omnämnande förmodligen omöjliggöra visning. Folkmordet är kanske inte relevant för berättelsen, men tajmingen är oturlig. USA-premiären sammanföll på dagen med armeniernas högtidlighållande. Och att grekerna porträtteras som ”satans armé”, trots att även minst 300 000 greker strök med i folkmordet, skaver. Särskilt när relationen mellan turkar och australier porträtteras så nyanserat.
Beslutet är förmodligen kommersiellt och filmen har nått rekordpublik i båda länder. Vissa scener från Istanbul, såsom besök i Blå moskén och på badhus, liknar turismreklam. Kärlekshistorien med en löjligt vacker soldatänka (Olga Kurylenko) är obekväm och består mest av stela blickar. Det blir för sentimentalt, och riskerna Crowe inte vågar ta läggs på hög. Till slut smakar filmen mest vatten.