Konsert
Sara Parkman
Konserthuset, torsdag
Sara Parkman har hyllats stort för sitt album "Vesper". När hon kom till Konserthusets sal B i Uppsala var det fullt till sista stol och bandet gjorde entré till kraftiga applåder och tjut av glädje och förväntan.
Parkman inledde med "Jag ropar" med urstark sång i en visa som är ganska typisk för det hon gjort med "Vesper", där hon tagit ett religiöst arv och ett folkmusikarv och placerat i ett personligt och modernt sammanhang. Oavsett Parkmans eget syfte är det här musik som inte behöver vara ett verktyg för vare sig bevarande eller förnyelse. Den får bara vara, helt i sin egen rätt.
"Jag ropar" följdes nästan sömlöst av "Kyrie/Sjung, syster sjung" och ett uppsluppet mellansnack där hon förklarade att "kyrie är kyrkans ångest". Över huvud taget var det inte ditt vanliga popstoff som avhandlades från scen. I stället rev Sara Parkman till exempel ner skratt med berättelsen om hur hennes farfar nöjt kallat en av hennes låtar "bra PR för gregorianiken".
Bandets sättning är den av en skruvad poporkester, med trummor, slagverk, flygelhorn, keyboard, gitarr och fiol. Lika ofta som det lät vackert kunde det också nästan göra ont i öronen (på ett bra sätt). Under hela "Vreden" satt en man på främre parkett helt stilla med näven knuten i vädret. I ett allsångsparti slog en liten publiksektion till med en egen stämma.
På så sätt skapades verkligen konserten i nuet, tillsammans med publiken, till en upplevelse utöver det vanliga.