De bor i sin gamla bil. Sedan Stan blev arbetslös har de bara Charmaines servitrislön att leva på, och den räcker inte till att betala alla de utgifter som var förknippade med att ha eget hus. På nätterna låser de bildörrarna, och är alltid på sin vakt för de gäng som drar omkring och plundrar, vandaliserar och våldtar.
En dag får Stan och Charmaine ett erbjudande. Om de anmäler sig som frivilliga att flytta in i det nya framgångsrika mönstersamhället Positron, där medborgarna bor en månad i en tilldelad bostad och utför ett tilldelat jobb – och nästa månad frivilligt sitter i fängelse och ägnar sig åt någon typ av produktion, så får de äntligen leva tryggt igen.
De får mat, kläder, villa, bil och en liten trädgård att hålla efter. Trots att de blir varnade för att ingen som skrivit på kontraktet någonsin kommer ut därifrån igen, åtminstone inte levande, accepterar de.
Kanadensiskan Margaret Atwoods spännande roman "Hjärtat stannar sist" utspelar sig i ett framtida samhälle som är bara lite mer urspårat än vårt samtida men väldigt mycket mer skrämmande.
Atwood har ju som bekant förmågan att förena ett lättsamt berättande med ett mörkt innehåll, präglat av undergångsstämning. Hon är en grymt skicklig romanförfattare som både lyckats skriva ett stort antal böcker genom åren och samtidigt ha en jämn hög kvalitet på dem.
Nu är det förstås vissa verk som sticker ut. Hennes tidiga klassiker, "Tjänarinnans berättelse", har i år gjort välförtjänt succé som tv-serie på Netflix och får förhoppningsvis många nya läsare. Romanerna "Kattöga", "Alias Grace" och "Rövarbruden" är andra verk som har några år på nacken men som tveklöst förtjänar att upptäckas på nytt.
Att "Hjärtat stannar sist" utspelar sig i framtiden är typiskt Atwood. Hon har ägnat stort intresse åt just framtidsskildringar av det dystopiska slaget. Om "Tjänarinnans berättelse" var en tidig sådan, den kom ut första gången 1985, har denna tendens blivit allt starkare hos henne under 2000-talet. Hon är engagerad i miljöfrågor och har med sin man bland annat varit aktiv i att rädda småfåglarna i ett naturområde i Kanada. Hennes dystopier utspelas ofta i ett cyberpunkigt landskap, där vår överdrivna konsumtion har ödelagt och förgiftat naturen och där människor lever skyddslösa i laglöst land. Den västerländska rättsstaten är ett minne blott. För att överleva får människor sluta sig samman och leva i flock, precis som i början av mänsklighetens historia.
Men åter till "Hjärtat stannar sist". Stan och Charmaine flyttar in i vad som närmast kan liknas vid en perverterad korsning mellan Nordkorea och kibbutzsamhälle. Här i Positronprojektet är övervakningen total och ledaren självklart en oantastlig kultfigur. Informationen kontrolleras, så att medborgarnas tillgång till exempelvis filmer främst utgörs av ett strikt urval av optimistiska 50-talsfilmer. Här råder harmoni – på ytan.
I lönndom pågår förstås betydligt sjukare saker. Handel med organ, organiserat mord på brottslingar...
Atwood har som alltid en pricksäker gestaltning av sina romanfigurers personlighet, och den kvinnliga huvudpersonen Charmaine är ett slags förkroppsligande av just denna motsättning mellan idyllisk fasad och ett kaotiskt och klart mindre oskuldsfullt inre.
Hur går det till när en människa förmås ta andra av daga på löpande band? Tja, det är som vi alla vet inte särskilt svårt. En tvättmedelsdoftande helt vanlig kvinna som Charmaine kan under vissa omständigheter inte bara förmås mörda, utan därtill att gå in för sitt värv med full energi och hög ambitionsnivå. Bevare oss för de duktiga, käcka flickorna och pojkarna.
Men trots att Charmaine sedan sin olyckliga barndom lärt sig att styra sina tankar, att tänka positivt och förtränga allt tråkigt och ledsamt – vilket gestaltas med utsökt ironi av författaren – drabbas hon av känslor hon inte kan kontrollera.
Ett sexuellt snedsprång blir början till slutet för Charmaine och Stans liv i Positronprojektet. Deras kärlek ställs inför ett omöjligt prov i vilket Charmaine måste uppbåda all sin professionella käckhet och emellanåt behändiga ryggradslöshet.
Ändå bjuder Margaret Atwood på ett lyckligt, om än skruvat, slut som jag inte vill avslöja några detaljer om.
"Hjärtat stannar sist" är en både underhållande och tänkvärd roman, som självklart rymmer saltstänk av den atwoodska humorn. Nu i januari redan kommer hennes nästa roman på svenska, men jag skulle verkligen vilja rekommendera denna till läsning först.