I diktsamlingen Undergången (2015) ställer den finlandssvenska författaren Ulrika Nielsen uppgivet frågan: ”hur skriver man för en framtid som inte kan läsa?” Det är en vanlig farhåga att skönlitteraturens ställning kontinuerligt försvagas, att den koncentrationsförmåga som ska till för mer kvalificerad läsning i dag gått förlorad. Men Kristoffer Leandoer förefaller främmande för denna oro: i egenskap av författare, kritiker, redaktör och översättare har han levt hela sitt liv i litteraturens värld och nu har han skrivit en bok vars tänkta publik är dem för vilka inte bara skönlitteraturen som sådan utan, också bibliotek, antikvariat, kritik och litteraturhistoria är en lika självklar del av tillvaron som för honom själv.
I själva verket skriver han också in sig i en litterär tradition. I sin närmast encyklopediska Nattens bibliotek har Alberto Manguel ett kapitel som heter ”Biblioteket som fantasi” där han skriver om bibliotek som inte finns med böcker man kunde önska att de fanns. I Pantagruel, de törstigas konung (1532) har Francois Rabelais utförligt skildrat ett sådant med närmast surrealistiska boktitlar som ”Botfärdighetens senapsburk”, ”De goda tankarnas grytring”, ”Rompilgrimernas glasögon”, ”Apotekarnas lavemangspruta” och ”Presidenternas isterbuk”. Gott och väl 300 år senare roade sig Charles Dickens med att låta prägla in påhittade titlar på falska bokryggar.
Men Leandoer går flera steg längre. Han hittar på böckernas öden, han hittar på författarna, deras biografier, deras kritiker och översättare, han hittar på litterära citat, litterära gräl, happenings, skandaler. Han leker med genrekonventionerna, han gör pastischer som glider över i (eleganta) parodier. Han spelar ut liv mot fiktion – vilken lycka är störst, den att älska eller den att skriva, frågas det – och han låter fiktionen ingripa i verkligheten.
Friskt blandar han överhuvudtaget verklighet med fiktion eller skröna både inte alldeles få av de författare som nämns i förbifarten och som man aldrig hört talas om hittar man på google, till exempel Renée Vivien (som visar sig vara nog så intressant: en lesbisk symbolist med ett extravagant leverne) men däremot inte hennes samtida, Aurélien de Kempff, fast han kunde ha gjort det eftersom han skrev om ”inre och yttre irrvägar, om sinnesslöa arvtagerskor /---/ och om malariasjuka hallucinatoriska kolonialtjänstemän i Indokina och barnen som maldes ner i fabrikernas grottekvarnar.”
Pamela L. Travers finns och har skrivit åtta böcker om Mary Poppins men inte den nionde, den olycksbringande Mary Poppins i det öde landet. Som läsare tappar man fotfästet om och om vilket uttryckligen är meningen för litteraturen liknar kortspelet bluffstopp där man lägger kort efter kort med baksidan upp, gör ett påstående om dess färg och valör och överlåter åt motståndaren att acceptera eller bestrida påståendet.
Ja, litteraturen är en extrem form för bluffstopp eftersom det inte ens finns några kort.
Ibland blir det nästan för virtuost, för mycket uppvisning, ibland blir det berörande på riktigt som i historien om hur det går för den (fiktive) norrlänningen Jon Lundström efter att han av SVD kanoniserats som ”En ny Sara Lidman” och av DN som Tornedalens Joyce.
Och förresten: visst oroar sig också Leandoer för litteraturens framtid. Som mörka gestalter uppträder nämligen ”korrigerarna” som kommer från framtiden för att erövra vårt förflutna, vårt minne och ta det ifrån oss. Ytterst är det dem De försvunna böckernas bibliotek vill bekämpa.