- Det är helt okej om ni bara vill sitta ner eller komma fram och dansa, för ikväll ska vi ha roligt, säger Linda Brandemark, ledsångerska i Lighthouse Sweden och tittar ut över en lokal där ingen behöver trängas.
De är kvällens mest rutinerade band och således är det kanske en god idé att låta dem ta täten ikväll, då de flesta väljer att just avnjuta musiken sittandes i lokalens bortre delar. Bandets lätt melankoliska americana-sound kan även tacksamt avnjutas i en bekväm ställning, lätt stampandes takten.
Men för varje låt hittar fler in i lokalen och musiken kryper tydligt upp från foten till resten av kroppen med ”Everybody´s been a fool”. De är samspelta och trygga på scenen och lyckas locka publiken upp till dans innan de kliver av scenen.
Med stenhårda trummor tar ARSADI död på myskänslan direkt. Popen kommer in i musiken med synt och gitarrer. De har främst spelat på nationsscener men vunnit framgångar med flera singlar.-Vi har jobbat oss upp genom Uppsalas scener och ikväll når vi äntligen Katalin, säger ledsångaren Anthony Bachtiar.
Att beskriva deras musik är en utmaning. De blandar vilt och utöver popen hittar du spår av funk och blues. Allt blir lite hårdare live med Pedram Efattis säkra trumspel. Att bandet lyckas förvandla publiken till en kör under bandpresentationen visar på att de är ett live-band att hålla koll på.
Efter ARSADI andas publiken ut och det blir en tuff start för Rhymes, kvällens sista band. De berättar tidigt att Katalin är den största scenen de har spelat på. Må så vara, men ledsångaren Tomas Rimerika Karlsson är långt ifrån en nybörjare i genren, utan ledde tidigare bandet Frantic Sunday som spelade flitigt i Uppsala.
Hans rutin märks. Med sin otämjbara energi lockar han publiken att komma närmare. Han kastar sin maracas, låter mikrofonen leka helikopter, inget fångas utöver publikens totala uppmärksamhet. Men Tomas Karlsson har så bråttom när han pratar mellan låtarna att det inte alltid blir helt sammanhängande.
-Det är som att försöka navigera på en cykel nedför Slottsbacken täckt av blankis och man slirar hit och dit. Fattar ni! Vrålar Tomas Rimerika Karlsson. Exakt vad som ryms i metaforen är lite oklart, men publiken vrålar tillbaka. Och vad ledsångaren egentligen menar är inget vi hinner fundera på för nu hoppar han ned från scenen och bokstavligen drar fram publiken, för att sedan komma på att han har glömt sin maracas och måste tillbaka upp igen.
Det blir flera extranummer och medan Tomas surfar på publikens händer ser jag bandmedlemmar från både ARSADI och Lighthouse Sweden i publiken.
Ingen maracas kom till skada under kvällen. Inte heller Uppsalas musikaliska självförtroende.