Det råder knappast några tvivel om att Mia Skäringers beundrarskara är stor och hängiven – den fullsatta arenan formligen kokar när hon visar sig på scenen iklädd en stor, grå morgonrock för att ”kolla läget”. Inför kvällen begrundar hon vad man kan ha på sig när under en feministisk show, för att det inte ska bli fel. För att illustrera detta testar hon olika längder och modeller av kjolplagget vilka avfärdas med ”för slampigt”, eller med kommentarer om vad slitsens placering signalerar. Det är tydligt att ett kvinnoplagg är mer än ett stycke tyg – kläderna laddas med betydelse av betraktaren i stället för av den som bär dem.
Som show är det både underhållande, välproducerat och effektfullt. Återkopplingarna mellan showens delar fungerar fint och ger en sammanhållen helhet. Skäringer får dessutom in några riktiga fullträffar på ”det manliga geniet”. Den bild som målas upp vid högläsningen ur Mikael Persbrandts självbiografi – två påtända män som tillsammans runkar till hårdporr och skjuter i luften – är både absurd, roande och oroande.
De sexuella övergrepp som hon utsatts för flikas in med jämna mellanrum och berättas episodiskt distanserat. Det ligger ett stort, mullrande allvar i botten av hela showen och Skäringer håller fram humorn som en sköld mot omvärlden, som att ingenting egentligen får komma nära.
Språket är Skäringerskt grovt och helheten präglas tydligt av en under bältet-jargong. Men blir det verkligen bättre ju fler gånger man säger k*k? Framställningen är polariserande; det blir lätt svart-vitt och onödigt anklagande. Detta blir tydligt när män i 50-årsåldern lämnar lokalen i förtid. Vill man åstadkomma förändring krävs också ett utrymme för dialog.
Showen hade vunnit på lite mer subtila poänger. En av de finare stunderna är just av det slaget: Skäringer berättar om hur hon som barn älskade Gösta Ekmans gestaltning av Sickan i "Jönssonligan", om hur hon lyssnade på kassaskåp med stetoskop, hade roligt, var fri och hade en plan. Det handlar om barnets möjlighet att bli vem som helst innan könsrollerna cementeras och kroppen blir laddad.
Det är som att Skäringer är trött på att spela alla dessa (kvinno)roller, som att hon längtar efter att få släppa fasaden. En antydan ser vi i de väl genomförda sångnumren där hon för en stund går in i en känsla snarare än en roll och vi får se mer av ”den riktiga Mia”. Och hon har publikens stöd. De närmast avgudar henne och bekräftar med såväl dundrande applåder som skrattsalvor. Så kanske är det dags att ta nästa steg – efter hämnd kommer försoning.